Jag är inne i en hyperparanoid period just nu, jag tror att (nästan) allt och alla är fientligt inställda gentemot mig. Det finns några få som älskar mig, men de är inte många (med rätta!). Min familj är noga med att uttrycka att de tycker om mig, så jag betvivlar inte att de älskar mig. Förutom min familj så vet jag att min fina vän Linda tycker om mig, trots att jag inte för mitt liv kan förstå varför.
Jag är livrädd för att bli lämnad, jag har separationsångest med stort S. Den som jag är allra mest rädd för att bli lämnad utav är min terapeut Åsa. Jag vet att vi har skrivit kontrakt, men jag vet även att hon har möjlighet att upplösa kontraktet när hon så önskar, och det gör mig så ofattbart stressad. Jag vill inte att hon ska lämna mig, jag vill inte börja om på nytt men en ny terapeut.
Varje gång jag berättar något känsligt för Åsa tänker jag: "kommer hon att lämna mig nu?". Om jag är mer än bara borderline, kommer jag då att bli för mycket för henne?
Jag vill verkligen lita på Åsa, men jag kan inte göra det så länge jag känner att hon kan "dumpa" mig när hon har lust med det. Jag vet att jag borde prata med henne om det här, och det har jag gjort. Problemet är att min lämna-mig-inte ångest uttrycker sig genom telefonsamtal (gärna sent på kvällen), då jag sitter och slänger ur mig ostrukturerade meningar angående hur mycket jag tror att personen i fråga hatar mig.
När jag träffar Åsa kan jag inte förmå mig att delge henne mina paranoida tankar, jag blir så upptagen av att försöka vara en "bra" och "duktig" patient..
Jag ska försöka prata med henne på tisdag, men jag kommer antagligen att "fega ur" (som vanligt).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker om dig för att du är du, och för att du är smart, snäll, gör mig glad, är jättetrevlig att vara med och jag tycker väldigt mycket om att prata med dig.
SvaraRaderaOch ett plus i kanten är att du orkar med mig också, annars hade allt blivit en aning jobbigt. ;)
Men jag förstår verkligen hur jobbigt det måste vara allt det här med Åsa och jag vet hur jobbigt det är när man går runt och tror att alla ska lämna en...
Fast jag trodde verkligen inte att hon kunde bryta kontrakten bara sådär?
I vilket fall så hoppas jag att du lyckas prata med henne. Jag tror att det kan vara bra.
Massa, massa styrkekramar <3
Tack snälla söta du!
SvaraRaderaJag tycker jättemycket om dig också! Du är inte alls svår att orka med! <3 <3
Uppenbarligen kan Åsa bryta kontakten om hon inte anser att DBT:n inte är "bra nog" för att "bota" mig (det var iaf den uppfattningen jag fick när jag pratade med henne sist, men det är möjligt att min paranoida hjärna övertolkade det hon sa..)
Ja, jag ska försöka prata med henne.
Massa styrkekramar tillbaka! <3
Hmm, känner igen paranoian. Inte separationsångesten, men rädslan för att saker skall gå snett. Det är inte roligt. Jag är mest glad för att min paranoia är så orimlig att jag inte behöver tro på den.
SvaraRaderaDet du har skrivit om paranoia i din blogg är väldigt intressant. Jag har aldrig tänkt på paranoia kan vara ett slags försvar. Precis som du skriver gör ju jag att det blir jag som står i centrum, och om jag står i centrum måste jag betyda något.
SvaraRaderaHoppas att dina paranoida tankar försvinner så snart som möjligt! <3
Paranoia är ett väldigt intressant ämne. Jag har egentligen bara läst en bok om ämnet, och den var inte speciellt bra. Jag önskar att det fanns mer litteratur om det, för ibland känner jag att det är lite av ett oförklarligt problem - varför göra sig själv skiträdd? Men om det är ett försvar, så får det ju en mening. Och då kanske en kan börja se det i ett nytt ljus. Inte för att jag vet om det hjälper, men ändå...
SvaraRaderaJo, det känns alltid bättre när jag börjar förstå varför man reagerar som jag gör. Jag tror att anledningen till att jag studerar psykologi är att jag vill ha någonslags förklaring till varför min hjärna gör lite som den vill.
SvaraRaderaJag har inte heller läst särkilt mycket om paranoia. Det jag har läst kommer från Johan Cullbergs bok "Dynamisk psykiatri", vilken är intressant eftersom denna förespråkar förhållningssätt som inte är särskilt vanliga inom psykiatrin.
Jag har också undrat varför man blir paranoid, precis som du skriver plågar man ju bara sig själv (med det är kanske det man vill?)