Jag skulle ha stannat i sängen...

Gårdagen var inte precis mitt livs bästa dag, så nu följer en redogörelse av denna:

Dagen började med en väldigt tidig morgonföreläsning. När jag går upp för tidigt har inte mina kvällsmediciner gått ur kroppen, så hela världen snurrar. Jag ville verkligen inte lämna sängen, och när jag väl bestämde mig för att göra det kunde jag knappt resa mig p.g.a. av yrseln.

På något sätt lyckade jag ta mig till universitetet, men jag kommer inte ihåg särskilt mycket av morgonen. Jag minns vissa delar av föreläsningen, men det mesta är inlindat i vit dimma; ett resultat av att jag bara hade sovit några få timmar.

När föreläsningen var över samlades alla personer min nya grupp (!) för att börja med förberedelserna inför det stundade grupparbetet. På något sätt så började vi gräla om vilken frågeställning vi skulle ha, men i motsats till min gamla grupp lyckades vi lösa konfliken på ett ganska bra sätt.

Efter grupparbetet gick jag till lasarettet för att ta blodprov. Hala lasarettsgolv och höga klackar går inte ihop, så jag ramlade och skadade foten (relativt lindrigt, men det gjorde ont!).

Sjuksköterskan som tog mitt blod stirrade dömande på min arm, men man får väl vänja sig vid att det finns många människor därute som dömmer en för att man skär sig.

Efter det att jag tagit blodprov var FT:n nästa anhalt. Det visade sig att den patient som hade gått mitt under den senaste FT:n hade gjort detta för att denna hade tolkat det som sades på ett sätt som fick denna att tro att vi hatade patienten i fråga. Det är verkligen tråkigt att patienten misstolkade det som sades, men det är sådant som händer när man har BPD (för vissa iaf).

Mitt under FT:n drabbades jag av en oerhörd skam för att jag ansåg att jag pratar för mycket. Jag fick en plötslig insikt att jag är den patient som pratar i särklass mest under varje FT, och det gjorde mig väldigt obehaglig till mods. Trots att jag vet att det är terapeuternas uppgift att se till att det inte blir på så sätt att en patient pratar för mycket (de hade inte låtit mig prata alltför mycket), så sitter skammen fortfarande kvar.

Efter FT:n tränade jag, och när jag kom hem inledde jag ett hårfärgnings-process som kom att ta hela kvällen. Jag bestämde mig för att ta bort all rosa färg från mitt hår, för att sedan färga det rosa på nytt med manic panic färg. Innan har jag använt Stargazer, men då håller färgen inte mer en ett par veckor. Jag hoppas att min nya färg håller (du kan se resultatet på bilden längst upp i inlägget), jag blev nöjd med resultatet iaf!

Nu i efterhand önskar jag nästan att jag hade stannat i sängen igår, det var verkligen inte min dag (förutom att jag blev nöjd med min hårfärg).