Gårdagen slutade i panik.På eftermiddagen gav jag mig iväg till träningen, trots att jag egentligen bara ville stanna hemma. Passet jag gick på (body step) är ganska komplicerat (för mig iaf), och jag tycker egentligen inte att det är roligt, jag går bara dit för att passet ligger på en bra tid.
När lite mer än halva träningspasset hade passerat kände jag hur ångesten kom smygande. För mig går förloppet från hanterbar ångest till full panikattack väldigt fort, så innan jag visste ordet av satt jag lutad mot en vägg och skakade. Det vara flera personer som försökte hjälpa mig, men jag mådde så dåligt att jag inte förmådde svara när de frågade vad som hände med mig. Till slut hjälpte två tjejer mig ut ur salen, och sedan satt de och höll mig sällskap tills jag stabiliserade mig. När jag hade lugnat ner mig berättade jag att det var panikångest, och när jag slutade skaka kunde jag samla ihop mina saker och gå hem till min älskade stesolidburk.
Det är alltid lika jobbigt att ha offentliga panikattacker, det får mig att känna mig värdelös och äcklig. Jag vill inte göra andra människor rädda och besvärade, men jag gör det gång på gång. Min panikångest börjar blir ett riktigt stort problem. Jag har inte haft så svåra panikattacker som jag har haft på sistonde på väldigt länge. Jag vet inte riktig vad jag kan göra för att förbättra min situation. När jag har panikattacker kan jag inte använda DBT-färdigheter, det går bara inte, jag är helt enkelt för oreglerad.
Jag mår fortfarande dåligt p.g.a. panikattacken, och att jag hade en tidig morgonföreläsning idag gjorde inte saken bättre. När jag anlände till universitetet kände jag mig lite dimmig i huvudet.
Föreläsningen inleddes men att kursledaren berättade att vi ska jobba i nya grupper på delkurs 2 *Wiiiiiiiie!!!*. Det var ett av de bästa besked jag fått på länge! Jag hoppas verkligen att jag kommer att komma överens med min nya grupp.
Tyvärr tyckte jag väldigt illa om kursledaren. Hon var en neopsykodynamiker, och verkade vara väldigt märklig. För mig är det ofta på så sätt att jag tydligt känner om jag kommer att tycka om en människa eller inte första gången vi träffas, och jag ändrar sällan åsikt om människan i fråga när jag lär känna denna lite bättre. Jag tyckte helt enkelt inte om kursledaren, och då är det ju lite extra trevligt att hon kommer hålla i alla lektioner på delkurs 2!
Jag hatar också att ha panikattacker offentligt. Det är jobbigt och jag vill inte att någon ska komma fram till mig och fråga hur det är. Blir rädd för att jag inte ska lyckas ta mig hem, dessutom. Känns som ett jävla fängelse.
SvaraRaderaHoppas idag är bättre för dig.
Svar: Jag förstår att den var väldigt obehaglig. Det där med bubblande, vågor och pulserande upplever jag ofta. Första gången var det ju hemskt. =(
Vad snygg du är! :)
SvaraRaderaOch vi pratade om din panikångestattack igår, men jag vill ändå säga att det är tråkigt...:/
Men som jag sa då så tror jag tyvärr att det måste bli värre innan det kan bli bättre, och det är en jättedålig och kass tröst, men det är nog det enda svaret jag kan ge tyvärr (och du kommer få en härlig chans att kasta den i ansiktet på mig en dag om det kan få dig att må bättre).
Massa kramar och puss på näsan <3
Förstår att det är jobbigt med offentliga panikattacker. Men det gör dig verkligen inte värdelös eller äcklig.
SvaraRaderaMassa Kramar till dig
Candy: Jo det är hemskt. Ibland har jag brutit ihop så fullständigt att jag inte har lyckats ta mig hem. Förbipasserande har var tvungna att tillkalla ambulans.
SvaraRaderaJo, det är fruktansvärt hemskt att hallucinera. Jag har en tendens att lägga skulden på mig själv, vilket resulterar i att jag blir depressiv och självhatisk.
Lilith: Tack! <3
Jo, jag hoppas att du har rätt, för just nu känns det ganska hopplöst.
LaLuna: Tack!
Massa kramar till er alla! <3
Det låter väldigt hemskt att bli så illa däran att andra larmar ambulands. =( Det är min värsta fasa att det ska hända mig! Jag har inte varit i stan sen i maj. =O
SvaraRaderaSvar: Jag vet, det är jättesvårt att stå emot impulser. Men tänker att kass ekonomi i alla fall är en bit på väg. =P
Jo, det är verkligen jobbigt! När ambulansen kom var ambulanspersonalen väldigt negativ mot mig, eftersom de trodde att jag hade druckit eller tagit droger (vilket jag inte hade gjort!). Det gör en inte på bättre humör precis :/
SvaraRaderaJag läste i din presentation att du har social fobi, yttrar det sig på så sätt att du är rädd för att du ska få offentliga panikattacker, eller tycker du att det är obehagligt att vistas bland människor av en annan anledning?
du är verkligen söt :)
SvaraRaderaförstår att det är jobbigt med panikaattacken, och öppet, man vill ju inte ha frågorna! hoppas du mår bättre! kram,! <3
Tack! :)
SvaraRaderaNej, det är alltid lika hemskt!
Ta hand om dig!
Massa kramar! <3
Svar: Håller med dig. Och nu medan löven är både gröna & röda & gula är det ju fantastiskt! Tycker att även de torra, bruna löven på marken har sin charm.
SvaraRaderaJag har lite svårt att beskriva hur den sociala fobin yttrar sig för mig. Det är den diagnos som jag har minst insikt om och minst känner igen mig i. Ofta när man hör om personer med social fobi är det sådana som absolut inte kan vistas bland folk. Det är därför jag inte känner igen mig, för jag kan ju vara med de jag tycker om, om än inte alltid ute bland andra människor. Men det är väl egentligen en fördom att man inte kan umgås alls som social fobiker, det förväxlas ju ofta med blyghet och min psykolog har sagt att har man social fobi måste det inte vara "extremt" på alla sätt & vis.
Så de problem jag har som antingen min psykolog sagt har med social fobi att göra, eller som jag själv luskat ut eller antar har med skiten att göra är: rädsla för offentliga panikattacker (varierar dock hur mycket problem jag har med det, ibland inga alls, ibland jättemycket problem), tänker hela tiden på hur jag beter mig bland folk, rädd för att dra till mig allt för mycket uppmärksamhet till exempel genom sådant jag säger eller att jag skulle råka snubbla, svårt att äta bland andra människor och många gånger även bland vänner, rädsla då jag vistas i rulltrappor eller på öppna platser samt rädsla för att gå ut en del dagar. Förut kunde jag knappt gå ut alls, numera är det max ett par dagar i veckan som jag inte vill/vågar gå utanför dörren.