Paniken är ett faktum

På onsdag ska jag skriva tenta, vilket inte alls känns bra. Jag kan inte tänka på annat än tentan, och jag är fruktansvärt rädd och ångestfylld. Jag har nog aldrig haft såhär mycket ångest inför en tenta, iaf inte sedan jag började medicinera.

Jag vill helst av allt lägga mig i sängen och sova bort all smärta, men om jag sover vet jag att ångesten kommer att anfalla med ny kraft när jag vaknar igen. Dömande tankar snurrar runt i mitt huvud likt en virvelvind och tar upp onödig plats; jag borde lära mig kurs-materialet istället för att sitta och frossa i tankar på hur värdelös jag är. Jag kan inte bryta den onda cirkel som mina tankar har fastnat i.

Jag vet inte riktigt varför jag är så fruktansvärt rädd för att misslyckas, man blir ju inte avrättad för att man inte klarar en tenta..

I DID it?

Jag har tidigare skrivit på bloggen att jag ibland "försvinner" och sedan vaknar upp på en plats som jag inte har en aning om hur jag har kommit till. Åsa kallar detta dissociation, men på senare tid har jag haft anledning att tvivla på att jag dissocierar under de perioder då jag försvinner.

Det händer att jag dissocierar när jag är med mig pojkvän. Han säger att jag "stänger ner" så till vida att jag inte rör mig och att jag inte svarar på tilltal. Jag brukar ha väldigt suddiga minnen av dessa episoder; det enda jag brukar minnas är känslan jag upplever precis innan jag dissocierar. Det känns som om jag ligger på botten av en sjö och tittar upp; allt är avlägset och obetydligt, sen försvinner jag. Min pojkvän har berättat att jag inte är borta så länge, jag brukar vakna till liv igen efter någon minut.

Ibland kan jag göra saker när jag försvinner, jag har t.ex. lyckats ta mig hem från universitetet en gång trots att jag inte minns hur det gick till. Kanske dissocierade jag, men om jag blir helt livlös när jag dissocierar, hur kunde jag då ta mig hem?

Min pojkvän är övertygad om att jag har dissociativ identitetsstörning (DID), eftersom jag vid ett tillfälle bytte personlighet då jag var med honom. Han har berättat att jag var extremt våldsam och fysiskt stark när jag bytte personlighet; jag sparkade och slog honom samt sa elaka saker. Jag är ingen våldsam person, och jag har inget minne av den episod som min pojkvän beskrev.

Åsa är övertygad om att min pojkvän ljuger, men varför skulle han göra det? Det känns skrämmande att veta att jag har en så hemsk person inom mig, men uppenbarligen finns hon där. Kanske är det så att hon kommer fram när jag "försvinner"? Det är en väldigt skrämmande tanke...

All we know is falling

Efter några timmars glädjerus är jag på väg nedåt igen. Mörkret och värdelöshetskänslorna omfamnar mig åter igen.

"Cause all we know is falling, it falls
Remember, cause I know that we won't forget at all"
(ur: "All We Know" av: Paramore)

Glädje i sin mest extrema form

Idag mår jag bättre än vad jag har gjort på väldigt länge. Livet leker (i brist på bättre ord); jag är kär, jag gör framsteg i DBT:n och jag jobbar på att utöka mitt sociala nätverk.

Det enda som har känts mindre bra idag är att jag har oroat mig för att min pojkvän verkade vara på väg in i en manisk period. Han var lite "för" glad igår och kunde inte sova när vi skulle gå och lägga oss, trots att jag vet att han inte har sovit många timmar under de senast dygnen. Mani är ju trots allt glädje i sin mest extrema form, och för mycket glädje kan lätt leda till utbrändhet.

Jag och pojkvännen pratade i telefon för någon timme sedan, och han verkade ha lugnat ner sig. Jag hoppas att han får lite sömn inatt.

Posttraumatiskt stresssyndrom

Jag träffade Åsa idag och fick bekräftat att jag lider av posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD) som jag lyckligtvis ska få behandling för. Det känns både bra och skrämmande att min PTSD ska behandlas, eftersom jag vet att sådan behandling är effektiv, men smärtfylld.

Min PTSD och min (lindriga) OCD ska behandlas i fas 2 i DBT:n. Jag har länge varit övertygad om att jag lider av PTSD, men det kändes ändå lite märkligt att få det bekräftat.

Ihålig

Idag skulle jag egentligen gå på ett 5-timmars seminarium, men jag orkade helt enkelt inte gå dit. Nu anfaller ångesten från varje vinkel och jag känner mig allmänt värdelös. Jag kommer in i en ond cirkel; jag är så nedstämd att jag inte orkar med skolan, och när jag inte orkar med skolan blir jag ännu mer nedstämd. Jag är överdrivet trött, så jag har väldigt stora problem med att gå upp tidigt på morgonen, vilket hindrar mig ytterligare från att komma iväg någonstans.

Nu ska jag sätta mig ner och läsa till nästkommande tenta, kanske kan det få mig att känna mig mindre ihålig?

Nedstämdheten är den sol som mitt universum kretsar kring

Solen skiner, men mitt inre badar i mörker

Det enda som tycks vara stabilt just nu är min nedstämdhet. Utanför mitt fönster skiner solen, och det känns på något vis inte särskilt passande, när jag är nedstämd föredrar jag mörker.

Som vanligt oroar jag mig för diverse olika relationer, vilket gör att jag känner mig panikslagen under de timmar då jag är vaken. Under några nätter har sömnen varit min tillflyktsort, men i natt matrealiserade min oro sig i mina drömmar. Jag kan helt enkelt inte fly.

New Moon

Igår såg jag alltså New Moon på bio. Jag tyckte om filmen, det var betydligt bättre än Twilight-filmen, som bara är löst baserad på den första boken i Twilight-serien. New Moon-filmen följde den bok denna är baserad på slaviskt. Nästa alla filmen repliker var hämtade från boken.

Sammanfattningsvis tyckte jag om New Moon, särskilt Volturi-scenerna!

Born For This?

"Oh no I just keep on falling
(Back to the same old…)
And where’s hope when misery comes crawling?
(Oh my way, Ay…)
With your faith you’ll trigger a landslide
(victory)
To kill off this common sense of mind

[...]

Everybody sing like it’s the last song you will ever sing
Tell me, tell me, can you feel the pressure?
Everybody live like it’s the last day you will ever see
Tell me, tell me, can you feel the pressure now?
Everybody sing like it’s the last song you will ever sing
Tell me, tell me, can you feel the pressure?
Tell me, tell me, can you feel the pressure?"
(ur: "Born For This" av: Paramore)

The constant battle that you hate to fight

Jag kan inte påstå att jag mår bättre idag, jag mår snarare sämre.

Jag träffade pojkvännen igår och kände mig som ett uruselt sällskap. Vi tittade på TV och han lyckades muntra upp mig lite. Innan han kom hem till mig på kvällen hade jag släck alla lampor i lägenheten och kurat ihop mig på hallgolvet. Där satt jag lutad mot en vägg och lyssnade på musik.

Idag har jag varit på ett seminarium som jag inte alls kände för att gå på. Jag lyckades hålla uppe en hyfsat normal fasad, vilket kändes bra. Det sista jag ville var att bryta ihop offentligt.

Ikväll ska jag gå på bio. Jag ska se New moon. Jag är en lite av enTwilight-nörd, så jag hoppas att filmen kan få mig att tänka på någon annat än min nedstämdhet.

Hopp och sällskap

Jag mår riktigt dåligt idag, men gårdagen var trevlig på många sätt.

Gårdagen inleddes med individualterapi, och för en gångs skull var Åsa positiv och gav mig en massa beröm och vänliga ord. Hon tycker att jag är på väg åt rätt håll igen. Jag börjar lära mig att använda färdigheter istället för destruktivitet när jag har svår ångest. Det kändes riktigt bra att höra Åsa berömma mina ansträngningar! :D

När jag hade varit hos Åsa åt jag lunch med en f.d. klasskamrat från gymnasiet. Jag var nervös, men vi hade verkligen jättetrevligt! Samtalet flöt på av sig själv.

Jag försöker fokusera på allt roligt som hände igår, men så fort jag känner mig glad hoppar mina negativa tankar fram för att döda glädjen innan den sprider sig. Det är svårt att tänka positivt när man känner sig värdelös.

Hjärnspöken

Jag står på en hög klippa och blickar ner i den svarta avgrunden. Än så länge lyckas jag hålla balansen så att jag inte faller, men det känns som om jag kommer att trilla vilken sekund som helst. Jag försöker handla tvärtemot känslan, och jag försöker skjuta bort mina negativa tankar. Jag försöker intala mig själv att jag gör mitt bästa, men det är så fruktansvärt svårt att vara snäll mot sig själv när man känner sig värdelös och misslyckad. Följande fraser går på repeat i mitt huvud:

- Det är ditt eget fel att de flesta människor du känner inte tycker om dig
- Du är värdelös
- Du duger inte
- Dina känslor är fel
- Du borde försöka vara lite trevligare
- Du är totalt hopplös
- Du får inte lov att vara beroende av någon!

Mina tankar snurrar fortare och fortare...

På torsdag kommer Linda och hälsar på. Jag längtar redan! :)

Nervös och glad

Imorgon ska jag äta lunch med en f.d. klasskompis från min gymnasieklass. Jag har inte träffat henne på flera år, så vi kommer nog att ha en hel del att prata om! :)

Jag känner mig förväntansfull och nervös. Jag har inte särskilt många vänner och är inte van vid att umgås med folk, så jag är rädd för att jag ska göra "fel" eller att jag ska vara jobbig på något sätt...

You are the only exception

Jag trodde verkligen aldrig att det skulle hända mig; att jag skulle bli kär i någon som är kär i mig. Jag trodde att mitt öde var ensamhet tills jag träffade min nuvarande pojkvän. Jag har valt att inte skriva om honom i bloggen av olika anledningar, men nu är vi umgåtts i cirka fyra veckor, och vi har blivit ett par.

Vi har redan haft lite problem i vår relation, mycket p.g.a. min sjukdom. Jag har blivit arg på honom, anklagat honom för att ha en dold agenda och ringt honom för att försäkra mig om att han inte kommer att lämna mig. Varje gång vi träffas frågar jag honom samma frågor alltför många gånger; "hatar du mig?", "äcklas du av mig?", "kommer du att lämna mig?". Trots att han alltid svarar "nej" på samtliga frågor är det svårt för mig att lita på honom, vi har trots allt inte känt varandra särskilt länge.

Jag är så fruktansvärt rädd för att jag kommer att såra honom på något sätt. Jag är dålig på att få relationer att fungera. När min pojkvän gör eller säger något som gör mig irriterad så försöker jag prata med honom om det, och jag uppmuntrar honom att prata med mig om hans problem.

Jag hoppas att vi kan få vårt förhållande att fungera.

"Maybe I know, somewhere
Deep in my soul
That love never lasts
And we've got to find other ways
To make it alone
Or keep a straight face
And I've always lived like this
Keeping a comfortable, distance
And up until now
I had sworn to myself that I'm content
With loneliness
Because none of it was ever worth the risk

You are the only exception
You are the only exception
You are the only exception
You are the only exception"
(ur: "The Only Exception", av: Paramore)

Psykvården i ett nötskal

I onsdags kände jag att min situation blev ohållbar. När jag kom hem från träningen måste jag ha dissocierat kraftigt, eftersom jag knappt kommer ihåg vad jag gjorde. Lyckligtvis lyckades jag ta mig till psykakuten, dessvärre med en blodig arm.

Väl på psykakuten vaknade jag till liv igen. Jag kommer ihåg att jag satt i ett undersökningsrum och fick min arm omlagd av en sjuksköterska. När min arm var bandagerad fick jag vänta i flera timmar innan jag fick prata med en läkare.
När jag till slut fick träffa en läkare berättade jag om mina hallucinationer och om min dissociation. Jag hade t.o.m. en synhallucination när jag satt inne hos läkaren; jag såg en båge av vitt ljus i rummets ena hörn. Läkaren log och lyssnade, och sa sedan: "du behöver inte oroa dig för dina hallucinationer, de är inte särskilt allvarliga och yttrar sig inte likt psykotiska hallucinationer". Än en gång fick jag alltså borderline-diagnos kastad i ansiktet. Om man har borderline kan man tydligen inte hallucinera "på riktigt", de hallucinationer jag har är inte psykotiska, är därför behöver de inte behandlas. Jag blir alltid lika arg och ledsen när läkare inte tar mig på allvar, jag har fått reda på att det står i min journal att jag är gränspsykotisk, vilket innebär att jag kan komma in i korta psykoser när jag har hög ångest. Varför kan de inte ta mitt lidande på allvar? Varför kan ingen läkare förstå hur plågsamma mina hallucinationer är?

Jag är så innerligt trött på att inte bli tagen på allvar...

Citat - Brick By Boring Brick

En av mina favoritlåtar just nu:

"She lives in a fairy tale
Somewhere too far for us to find
Forgotten the taste and smell
Of a world that she's left behind
It's all about the exposure, the lens, I told her
The angles are all wrong now
She's ripping wings off of butterflies

Keep your feet on the ground
When your head's in the clouds

Well go get your shovel
And we'll dig a deep hole
To bury the castle, bury the castle
Go get your shovel
And we'll dig a deep hole
To bury the castle, bury the castle

So one day, he found her crying
Coiled up on the dirty ground
Her prince finally came to save her
And the rest you can figure out
But it was a trick
And the clock struck twelve, well make sure
To build your house brick by boring brick
Or the wolf's gonna blow it down

Keep your feet on the ground...
When your head's in the clouds...

Well go get your shovel
And we'll dig a deep hole
To bury the castle, bury the castle
Go get your shovel
And we'll dig a deep hole
We'll bury the castle, bury the castle

Well you built up a world of magic
Because your real life is tragic
Yeah you built up a world of magic...

If it's not real
You can't hold it in your hand
You can't feel it with your heart
And I won't believe it
But if it's true
You can see it with your eyes
Oh, even in the dark
And that's where I want to be, yeah!

Go get your shovel
And we'll dig a deep hole
To bury the castle, bury the castle
Go get your shovel
And we'll dig a deep hole
To bury the castle, bury the castle"
("Brick By Boring Brick", av: Paramore)

Osäkerhet

Igårkväll hörde jag inga röster. Istället såg jag turkosa mönster i taket, vilket var avsevärt mer behagligt än att höra rösterna.

Jag hag funderingar på att ringa min läkare och berätta för honom att mina psykotiska symptom har förvärrats. Problemet är att min läkare är helt nyutbildad, och följaktligen väldigt osäker. Sist jag kontaktade honom ville han att jag skulle komma till psyk och träffa honom. Efter en timmes samtal sa han: "jag tycker inte att vi ska göra några medicinändringar just nu...". Det är bra att han är noggrann, men det känns lite överdrivet att lägga en timme på ett samtal som inte ledde någonstans. Min förra läkare var extrem åt andra hållet, han behövde bara prata med mig i telefon ett par minuter för att bestämma sig för om han ville göra en medicinändring eller inte.

Min nya läkare han sagt till mig att om vi justerar min Seroquel-dos (min antipsykotiska medicin) så kommer jag hamna i riskzonen för de långsiktiga biverkningar som höga Seroquel-doser kan få, och det känns inte särskilt trevligt. Jag vet att det bästa är att dosen inte höjs, men jag vet inte hur länge jag kommer att orka stå ut med mina hallucinationer..

Problem med aptiten

Jag har haft problem med aptiten på sistonde. Så fort jag försöker äta något blir jag illamående. Det enda som är bra med detta är att jag inte längre hetsäter lika ofta.

Att höra röster är inte något man kan bestämma sig för att inte göra!

Idag var jag hos Åsa. Jag berättade för henne att jag hör röster varje kväll som säger åt mig att jag borde ta livet av mig. Hennes svar på detta var: "så fort vi åtgärdar ett problem dyker ett annat upp; när du inte skär dig hetsäter du, och när du inte hetsäter så hallucinerar du". Hon sa även "jag säger inte att det är ditt fel, men du måste förstå att vi till slut måste avbryta din behandling om nya problem dyker upp; vi kan inte behandla borderline, bulimi och psykos, det blir för mycket".
Just nu är jag arg på henne. Även om hon uttryckligen sa att det inte är mitt fel att jag hallucinerar fick hon det att verka som att jag "skapar" nya problem när mina gamla problem är på väg bort.

Jag har hört röster i större delen av mitt liv. Mina psykotiska symptom har minskat sedan jag började med min antipsykotiska medicin, men de har inte försvunnit. Om jag varken skär mig eller hetsäter så kommer jag självklart att uppleva mer ångest; och när jag får svår ångest brukar jag ofta hallucinera. Det är inget val jag gör, jag kan inte vakna en morgon och tänka: "nu ska jag aldrig mer hallucinera", jag kan inte kontrollera den delen av min hjärna!!! Om jag kunde sluta hallucinera hade jag gjort det för länge sedan...

Jag hör oftast röster på kvällen när jag har gått och lagt mig. Det är alltid en man eller flera män som pratar, och de säger ofta till mig att jag bör ta livet av mig. Om jag svarar "jaha, vad kul för dig/er att ni tycker så!", "jag orkar inte lyssna på er..." eller något liknade så brukar de tystna efter ett tag, men om jag ignorerar dem så pratar de mer och mer.
Ibland tittar jag mig omkring i rummet så att jag ska kunna övertyga mig själv om att det inte finns någon där, och ibland försöker jag enbart ignorera rösterna.

Poängen är att jag inte hör röster för att jag vill göra det, och att jag inte kan få bort dem med hjälp av tankekraft, vad Åsa än säger!!!!

Tillit kontra misstro

Idag har jag varit på en föreläsning som behandlade ämnet psykodynamisk personlighetsteori. Det var intressant, det finns mycket ny forskning på området som jag inte kände till.

I övrigt har jag börjat stressa upp mig inför morgondagens DBT. Jag har slarvat lite med min hemuppgift eftersom jag har haft mycket att tänka på. Jag har lovat Åsa att jag ska ha med mig kedjeanalyser av förra veckas självskador, och jag har dessutom lovat henne att jag varje dag ska göra en plan för hur denna ska spenderas. Planer och listor har aldrig varit något för mig (de gör mig enbart frustrerad), men det skadar väl inte att prova antar jag.

Ett annat problem som inte är särskilt nytt är att jag ständigt är rädd för att bli lämnad. Jag kan aldrig tillåta mig själv att lita på en person som säger att denna tycker om mig. Min hjärna kommer på någon slags långsök konspirationsteori om varför personen i fråga ljuger för mig. Jag önskar att jag kunde lita på de ord som mina medmänniskor yttrar, men jag klarar helt enkelt inte att att ta till mig positiva ord...

Grattis Far!!!

För några dagar sedan vann min Far priset: "Ernst & Young Entrepreneur Of The Year - bästa internationella tillväxt"

Oro eller ångest?

Jag mår inte särskilt bra, och jag vet inte varför.

Jag plågas av en ständig malande oro, eller kanske är det helt enkelt ångest?

I fredags ringde min läkare och berättade att han hade mottagit analysen av mitt blod. Det visade sig att mina värden var helt normala, och det var verkligen skönt att höra! Jag oroade mig för att jag skulle bli tvungen att sluta med Seroquelen och att jag skulle vara tvungen att genomlida symptom som liknade de jag upplevde när jag trappade ner Seroquelen i somras (d.v.s. hallucinationer och vanföreställningar).Så snart jag började trappa upp min Seroquel-dos igen mådde jag mycket bättre...

Ganska okomplicerat

Fredagen och lördagen har varit relativt lugna och okomplicerade Efter mitt sammanbrott i onsdags har jag lyckats hålla mig ganska lugn.

Bergochdalbana men betoning på "dal"

Gårdagen var inte enbart negativ, men den var inte varit särskilt positiv heller.

Gårdagen började med att jag gick upp tidigt och släpade mig iväg till lasarettet för att ta blodprov. När detta var avklarat gick jag hem och åt lunch, för att sedan ta mig till veckans FT.
Redan när FT:n började kände jag att jag mådde dåligt, och i takt med att minuterna tickade iväg kände jag hur min kropp började skaka; först skakade endast mina fingrar, och sedan började mina händer skaka, etc. Till slut kändes det som om jag inte kunde andas, så jag reste mig upp och gick ut ur rummet. När jag väl hade kommit ut ur rummet satte panikattacken igång på riktigt. Jag skakade i hela kroppen och hade svårt att andas. Lyckligtvis lyckades jag ta mig in i FT-rummet igen så att jag kunde be om hjälp.
En av terapeuterna satte sig ner med mig utanför rummet och gjorde andningsövningar tillsammans med mig tills det att jag hade lyckats lugna ner mig.

När jag lämnade psyk återvände paniken, men jag klarade av att ta mig hem. Väl hemma tog jag stesolid och bestämde mig sedan för att gå till akuten. Gårdagen var en regnig dag, så det var blöta löv precis överallt på marken. För att komma till akuten måste jag gå igenom ett grönområde. Efter stesoliden och panikattacken var jag inte helt klar i huvudet, så jag ramlade. Jag reste mig upp, tog några steg, kände efter i jackfickan och upptäckte att jag hade tappat min husnycklar. Jag minns inte särskilt mycket efter det, det enda jag kommer ihåg är att jag fick panik och att jag till slut tog mig ända fram till psyaktuen. När sköterskan öppnade dörren var jag totalt paniksalgen och här försvinner mina minnen.
När jag "vaknade upp" igen låg jag på en brits i ett undersökningsrum med en bandagerad arm. Jag kommer även ihåg att jag låg skakade våldsamt och att jag pratade om mina nycklar.

När jag hade lugnat ner mig hjälpte en jättesnäll sköterska mig att leta efter min nycklar, men eftersom jag hade tappat dem på en gräsmatta full med löv var det som att leta efter en nål i en höstack. Sköterskan ringde en låssmed, och när hon fick tag på en sådan berättade hon att jag var tvungen att betala 1 700 kr kontant för att få mitt lås uppbrutet. När jag hörde detta blev jag skräckslagen. Min första tanke var: "hur ska jag kunna få fram så mycket pengar ikväll?". Ångesten var alltså total när jag begav mig hem.

Väl hemma kom jag på att jag inte har hämtat ut min extranyckel (vi har precis gjort dörrbyte i bostadsrättsföreningen). Lyckligtvis fick jag tag på extranyckeln och kunde därför ringa upp låssmeden och berätta för honom att jag inte behövde hans tjänster. Det var så obeskrivligt lättande att jag fick tag i extranyckeln. Jag hade verkligen tur...

Gårdagen var hemsk.

Ett Borderlinemonster med relationsproblem

På sistonde jag känt mig som ett Borderlinemonster. Det känns som om allt jag gör blir fel; varje konstig blick någon ger mig får ångesten att bryta ut. Jag övertolkar allt som sägs och inte sägs till mig, och slutsatsen jag kommer fram till är att de flesta tycker illa om mig. Åsa vill inte kalla detta för paranoia, men jag tycker knappast att det finns en bättre etikett att sätta på just denna del av min problematik.

Det ledsamma är att det blir svårt för mig att bygga hållbara relationer till andra människor när jag har det såhär. Jag vet att jag borde lita på vad människor säger till mig och ignorera alla tvetydiga icke-verbala signaler. Jag antar att jag skyddar mig själv genom att göra som jag gör; jag försvinner in i en bubbla och vägrar att släppa in andra.

Jag vet att jag är rädd för att jag ska bli lämnad, men det förvånar mig att jag har blivit så besatt av tanken på att Åsa kommer att lämna mig. Jag antar att det kan bero på att hon inte får ut något av vår relation; med vänner är det ju så att båda får ut något av relationen, annars hade man inte varit vänner. Relationen med Åsa är annorlunda, hon är inte min vän, och det enda som motiverar henne till att ha en fortsatt kontakt med mig är det faktum att jag är en del av hennes arbete som hon får lön för. Jag är beroende av henne och hon är inte beroende av mig. Det är så fruktansvärt skrämmande att det är på detta sätt.

Jag trivs inte när det är obalans i relationer, jag vill att båda parterna ska vara lika "beroende" av varandra, i sådant fall är det mindre sannolikt att personerna ska vilja lämna varandra. Det stör mig obeskrivligt mycket att Åsa har makten i vår relation. Men jag antar att jag måste börja vänja mig vid tanken på att vår relation inte går att kontrollera.

Förändringar på medicinfronten?

Min morgon började med att min läkare ringde. Det var huvudsakligen ett uppföljningssamtal med anledning av vårt möte förra veckan.
Vid vårt förra samtal fick jag en boldprovsremiss, men jag har inte blivit färdig till att gå iväg till lasarettet. Olyckligt nog är det meningen att jag ska ta blodprovet på morgonen, och jag är verkligen ingen morgonmänniska...

Anledning till att jag ska ta blodprov är att min läkare anar att mitt hetsätande och kräkande rubbar salthalterna i min kropp, och om salthalterna är rubbade är det inte bra för mig att ta Seroquel. När läkaren berättade detta för mig fick jag panik; Seroquel är den medicin som har förändrat mitt liv. Sedan jag började med Seroquel har jag haft minskad ångest, färre hallucinationer och minskad nedstämdhet. Med andra ord så hoppas jag innerligt att mina salthalter inte är rubbade!

Jag har lovat min läkare att jag ska gå iväg och ta blodprov imorgon. Just nu känns det väldigt jobbigt att jag måste gå upp tidigt för detta endamål.

Dagen fortsatte med en gruppövning i skolan på vilken vi gjorde olika personlighetstest. Dessvärre hade jag redan gjort flertalet av de test vi skulle göra, så jag fick inte reda på något spännande om mig själv... :P

Endast bottenskrapet återstår

Det känns som om det enda som återstår av mig är bottenskrapet. Nedstämdheten är betungande och ångesten är hög.
Troligtvis kommer jag att gå till akuten innan jag gör något destruktivt. Kanske kan jag få hjälp där, jag hoppas på det iaf.

"I scraped my knees when I was praying
And found a demon in my safest haven, seems like
It's getting harder to believe in anything
Than just to get lost in all my selfish thoughts
I wanna know what it'd be like
To find perfection in my pride
To see nothing in the light
Or turn it off in all my spite
In all my spite i'll turn it off

And the worst part is
Before it gets any better
We're headed for a cliff
And in the free fall I will realize
I'm better off when I hit the bottom

The tragedy, it seems unending
I'm watching everyone I looked up to break and bending
We're taking shortcuts and false solutions
Just to come out the hero
Well I can see behind the curtain (I can see, yeah yeah)
The wheels are cranking, turning,
It's all wrong the way we're working
Towards a goal, that's nonexistent
It's nonexistent, but we just keep believing

And the worst part is
Before it gets any better
We're headed for a cliff
And in the free fall I will realize
I'm better off when I hit the bottom

I wanna know what it'd be like
To find perfection in my pride
To see nothing in the light
and turn it off in all my spite
in all my spite i'll turn it off
Just turn it off again

And the worst part is
Before it gets any better
We're headed for a cliff
And in the free fall I will realize
I'm better off when I hit the bottom"
("Turn If Off", av: Paramore)

Är detta ett liv?

Det enda jag gör just nu är att kämpa. Jag kämpar mot mina självskadeimpulser.

Jag får ta en minut i taget för att orka. Jag vill inget hellre än att ge efter och misslyckas. Alltför ofta tvivlar jag på att jag kommer att bli frisk; kanske är jag helt enkelt ett hopplöst fall? Kanske kommer det "worst case scenario" som Åsa målar upp bli verkligen; att jag blir beroende av den uppmärksamhet jag får av psykiatrin och att jag blir en patient som ingen kan hjälpa?
Åsa säger att hon kan se att jag kämpar, men kanske är det så att jag inte kommer att kunna kämpa bort min destruktivitet?

Ibland frågar jag mig om det liv som jag lever ens kan kallas för ett liv. Jag är trött på att kämpa mot min sjuka sida, jag är trött på att allt är så fruktansvärt svårt.
Jag vet att det inte är meningen att det ska vara enkelt att bli av med en BPD-diagnos, men jag trodde inte heller att det skulle vara så svårt som det faktiskt är.

Nu är det snart ett år sedan jag fick min diagnos, och det är inte förrän nu har jag insett vad BPD verkligen innebär. Tillsammans med Åsa har jag upptäckt sidor av mig som jag inte visste fanns; och det är inga trevliga sidor jag har upptäckt. Det finns mycket i mig som är sjukt, och de sidor som är "sjukast" är sidor som jag tidigare inte klassat som "sjuka".

Jag är trött på att kämpa, men jag tänker inte ge upp. Jag vet inte ens om resultatet av mina samlade ansträngningar kan kallas ett liv.