Tomheten är total

Mina tomhetskänslor vill inte försvinna. Det känns som om jag har lyckats skjuta bort allt som gör ont. Tyvärr försvann allt annat också på köpet.
Så länge jag inte känner efter kommer jag inte att skada mig, men så länge jag inte känner efter kommer tomheten att finnas kvar.
Men tomhet är bättre än destruktivitet. Eller?

Frånvaro

Nu är jag färdig med tentan, och det känns bättre än vad jag trodde att det skulle göra. På något sätt är det nästan magiskt när man lämnar in tentan och nervositeten släpper.

Det känns inte riktigt som att jag är närvande just nu. Jag har suddiga minnen från veckan som har passerat, trots att jag bara har tagit stesolid vid ett tillfälle. Jag antar att det är dissociation. De sista dagarna har det hänt att jag vaknat upp någonstans utan att riktigt veta hur jag kom dit.
Jag har funderat på att gå till akuten och be om hjälp, men jag inser att det inte finns något de kan göra för mig...

Just nu känner jag mig tom. Jag har planerat hela min dag så att jag ska lyckas hålla mig distraherad, och den här gången tänker jag inte halka rakt ner i destruktiviteten igen.

"I'm all busted up
Broken bones and nasty cuts
Accidents will happen
But this time I can't get up"
(ur: "Pulling Teeth", av: Green day)

Några gram hopp

Idag har jag varit och pratat med Åsa.

Jag visste att hon var besviken på mig, men jag anade inte hur orolig hon faktiskt är. Trots att jag inte har självskadat på snart två veckor, och att jag inte hetsäter lika ofta väljer jag fortfarande destruktivitet framför det stå-ut-färdigheterna.
Åsa och jag kom fram till att jag gör så många dumma saker för att jag vill att hon ska lämna mig. Hon sa att det är ett "klassiskt" borderline-probelm; en del av mig är livrädd för att hon ska lämna mig, och en annan del av mig försöker få henne att lämna mig så att jag ska slippa oroa mig för att hon ska överge mig. Om hon lämnar mig kommer jag få det jag innerst inne vet bekräftat; att alla lämnar mig förr eller senare.
Jag har blivit så besatt av Åsas och min relation att min värld roterar kring denna. Min panik och separationsångest blir svårare och svårare att hantera. Jag önskar att jag kunde lita på henne, men det kan jag inte. Det är så fruktansvärt svårt för mig att lita på andra människor

Jag och Åsa kom fram till att vi ska tänka om, och att vi ska börja jobba tillsammans igen. Som det är nu jobbar Åsa med att försöka hjälpa mig, och jag jobbar med att hitta nya sätt att var destruktiv på..

Det kändes bra att prata ut med Åsa, nu känner jag mig lite mer hoppfull. Hon har inte lämnat mig än, trots att jag har betett mig som en idiot, och det betyder mycket för mig.

Frisk men stressad

Nu har jag blivit av med min förkylning, vilket är skönt.
Tyvärr har förkylningen ersatts med stress och oro inför tentan jag ska skriva på fredag. Det känns som om jag inte är på långa vägar så påläst som jag borde vara, och denna tanke föder ångest...

För ett par dagar sedan ringde jag min läkare och berättade om mina ät-problem på hans telefonsvarare. Idag ringde han tillbaka, och lyckades tack vare en annan patents återbud bestämma möte med mig på förmiddagen.

Han är väldigt förstående, men han ställer en miljon olika frågor varje gång vi träffas. Han verkade vara orolig för mitt matmissbruk, men han tyckte trots detta inte att det var läge att höja min Seroquel dos. Han föreslog att jag "lite längre fram i tiden" skulle prova Lamotrigin eller Lamical, vilket gjorde mig lite förvånad...

Förkylningens regim fortsätter

Jag är fortfarande förkyld, men jag mår inte lika dåligt som jag mådde igår, kanske för att jag hade möjlighet att sova ut ordentligt? I vilket fall är jag tacksam för att det verkar gå på rätt håll. Jag ska skriva tenta på fredag, och då får jag inte lov att vara sjuk. Jag har även en viktig redovisning imorgon, så jag ska försöka ta det lugnt idag så att jag kryar på mig ytterligare.

När jag är sjuk så hallucinerar jag en hel del. Jag ser strålkastarljus i olika färger dansa över väggarna, och fyrverkerier i olika färger som exploderar i taket. Det har varit så sedan jag var liten, jag har alltid förknippat sjukdom med färgexplosioner, och det är inte förrän på senare tid jag har insett att alla inte har det så. Jag känner mig aldrig hotad av färgerna, de är en vacker distraktion när jag ligger nedbäddad i sängen med en rinnande näsa.
Igår när jag skulle gå och lägga mig såg jag stora kompakta kuber i taket och i min säng, detta gjorde mig rädd, men kuberna försvann när jag stirrade på dem.

Sammanfattningsvis kommer jag att ta det lugnt idag i hopp om att jag kommer att må bättre imorgon på redovisningen.

50 år i text

Igår hade min Far sin enormt stora 50-årsfest.

Dagen började med att vi åkte in till det slott som mina föräldrar hade hyrt (!) för evenemanget. Festen var uppdelad i två delar, först hade min Far en mottagning, och sedan en middag.

Mottagningen var ganska tråkig. Jag satt och pratade med min lillebror större delen av tiden, och bytte då och då några ord med någon av gästerna.

Efter mottagningen bytte vi om, och hälsade sedan alla middagsgäster välkomna (ungefär 100 personer). Sedan åt vi middag.
Efter middagen minglade vi.

Jag är lite förvånad över att jag lyckades ta mig igenom kvällen utan allt för mycket ångest. När vi åkte hem kände jag att jag var trött på att vistas bland människor, men i övrigt var jag ganska lugn.

För tillfället är jag förkyld, så jag har svårt att fokusera, det känns som om min hjärna är inbäddad i bomull. Jag hoppas att det blir bättre snart.

50 år i bilder

I lördags hade min Far en stor 50-årsfest. Här följer några bilder från evenemanget.

En bild på mig och min lillebror Johan (från mottagningen)

En bild på min fina familj! <3

En bild på min lillebor och min mormor

Såhär såg jag ut på den stora middagen

När paranoia blir ett försvar

Igår pratade jag ut med Åsa om...allt.

Jag berättade att jag upplever att hon ser mig som en värdelös patient som inte gör några som helst framsteg. Jag berättade även att mina paranoida tankar säger till mig att hon hatar mig och att hon kommer att lämna mig av denna anledning.

Åsa sa till mig att försöka se till fakta, att det inte är sannolikt att hon hatar mig. Tyvärr är jag för ångestfylld för att ta in fakta just nu. Jag är så rädd för att bli lämnad att hela min hjärna gör uppror.
Åsa sa att hon upplever att min paranoia är en slags försvar på så sätt att jag tror att hon hatar mig p.g.a. att jag inte ska behöva investera i vår kontakt. Om hon lämnar mig kan jag ju gå tillbaka till mitt "gamla liv", och det finns säkert en del av mig som vill göra det.

Det var väldigt jobbigt för mig att prata med Åsa om min paranoia, speciellt när hon sa att jag "invaliderar" henne när jag gör en massa antaganden om hennes tankar kring mig.
Samtalet gjorde så fruktansvärt ont.

Galningen föll bort!

Min dag började med grupparbete. Vi i gruppen skulle träffa vår handledare för att diskutera den kommande redovisningen.

På sistonde har tiden inte varit min vän, så jag anlände till handledningen några minuter för sent. När jag anlände hade gruppen och vår handledare en diskussion om... kvinnan såklart! Nu har hon tydligen bestämt sig för att dra sig ur grupparbetet, utan någon som helst förklaring till varför hon har bestämt sig för att göra detta. Hon har varit ansvarig för inledningen, så utan henne måste vi lägga om hela redovisningen. Vi var tvungna att dela upp vårt material på nytt, och alla fick en utökad arbetsbörda.

Vi berättade för handledaren om de konflikter som förekommit i gruppen, och hon höll med om att kvinnan har uppträtt på ett opassande sätt...
Nu i efterhand tycker vi i gruppen att det känns bra att kvinnan inte kommer att delta i vår redovisning, hon är så pass oberäknelig att vi inte hade vetat vad vi skulle förvänta oss av henne.

Min dag fortsatte med Färdightesträning. Vi har fått utökning i gruppen av en PTP-psykolog. En PTP-psykolog är ekvivalent med en AT-läkare.
Psykologen sa inte särskilt mycket, men han verkade vara sympatisk.

I övrigt planerar jag att åka till mina föräldrar imorgon. På lördag fyller Far 50 år, och han ska ha en enorm fest. Bara tanken på festen väcker mina dömande tankar till liv; alla kommer att tycka att jag är ful, alla kommer att stirra på min arm, alla kommer tycka att det är konstigt att jag inte kan dricka alkohol, etc. Jag vill inte vara paranoid, men jag kan inte låta bli.

Stressen slukar mig levande

Kampen mot kräkningarna

Igår läste jag om vilka medicinska konsekvenser bulimi har, och dessa vill jag verkligen inte drabbas av.

Nu har det gått så långt att jag hetsäter och kräks fyra till fem dagar i veckan, och jag kan helt enkelt inte sluta.
Jag gör mitt bästa för att äta balanserade måltider, men så plötsligt slår ångesten in över mig som en jättevåg och då kan jag inte stå emot längre. Jag äter, och jag kräks.

Kräkningarna både ger och tar; de får mig att känna mig lugn, men de får mig att känna mig värdelös och äcklig. Hur mycket jag än kräks stannar min ångest inne i mig, den vill inte komma ut, varken som blod eller kräkningar.

Jag vill så gärna må bra, men ibland känns allt så fruktansvärt hopplöst.

En amatörpsykolog stiger fram ur skuggorna

Jag håller på med ett grupparbete i skolan, och det har tagit en intressant vändning. Det är nämligen så att en kvinna i gruppen är disputerad forskare, och hon är dessutom väldigt märklig.
För ett tag sedan skickade hon ett mail till alla i gruppen i vilket hon frågade om hon kunde få lov att observera vår grupp och publicera en vetenskaplig artikel om observationen. I samband med detta skrev jag ett mail till henne i vilket jag förklarade att jag är psykiskt sjuk, och att detta kan påverka gruppdynamiken (direkt eller indirekt). Kvinnan skrev ett lång svar till mig i vilket hon bland annat skrev:

"Jag försöker bara få dig att förstå att ALLA i gruppen och på den Psykologiska institutionen (inklusive lärarna och mig själv) har problem av emotionell/psykisk art. Och jag vill också att du ska veta att bara en människa som har löst sina emotionella/psykiska problem kan hjälpa andra människor att lösa sina egna problem. Var alltså inte så naiv och tro att du ”stör” gruppen eftersom du inte fungerar ”normalt” medan de andra fungerar ”normalt”."

Hon skrev förvisso att hon inte ville bagatellisera min problem, och jag vet att de nästan alla har någon form av problem med sig själva, men jag skulle inte vilka påstå att alla på psykologiska institutionen lider av psykiska problem. Mina problem är trots allt allvarliga nog för att klassas som en personlightesströning, och jag tvivlar starkt på att alla i min grupp uppfyller kriterierna för BPD.

Kvinnan skrev även:

"Du kan gärna fråga mig om hur man hanterar negativa känslor på ett konstruktivt sätt om du vill."

Det har funnits allför många "amatörpsykologer" i mitt liv som har lovat mig att de ska bota mina problem. Ingen har lyckats hitintills, så jag tvivlar på att kvinnan hade lyckats ens om jag hade låtit henne försöka...

I övrigt startade kvinnan idag ett gräl med en annan gruppmedlem så att denna blev så arg och ledsen att hon sprang ut ur rummet.

Jag måste nog säga att kvinnan är en av de märkligaste människor jag har träffat, och jag har träffat en hel del märkliga människor.

Mina vackra, vackra orkidéer blommar igen!! <3

Röda tårar

De senaste dagarna har jag mått väldigt dåligt. Jag har fått tvinga mig till att kliva upp ur sängen på morgonen, och jag har kämpat mot ångest och paranoia större delen av min vakna tid. Då och då har det känts ganska okej; jag har lyckats koncentrera mig på något för tillfället, men mitt dåliga mående har påverkat nästan allt jag gjort.

I fredags gick jag på en morgonföreläsning och åkte sedan tåg uppåt landet för att jobba (jag jobbar i en affär ibland).
Jag kände inte för att jobba, men när jag väl var på plats gick det ganska bra, jag lyckades koncentrera mig på min arbetsuppgifter.

Igår jobbade jag halva dagen och åkte sedan hem igen. Redan på tåget kände jag att allt var på väg rakt utför. Jag hade varit nedstämd och paranoid hela dagen, och när jag hade slutfört min arbetsdag blev allt så otroligt jobbigt och ohanterligt.
När jag kom hem gjorde jag mitt bästa för att minska min ångest med hjälp av diverse stå-ut-färdigheter, men inget fungerade.

Till slut gav jag upp, självskadade, och gick till psykakuten. Där träffade jag en bra läkare som tog sig tid att prata med mig om anledningen till att jag bestämde mig för att självskada, så när jag lämnade psykakuten mådde jag lite bättre.

När jag mår dåligt känns det som om skärandet är min enda utväg, det enda som kan få saker och ting att bli lite lättare att hantera. Jag gråter röda tårar, det är min räddning och förbannelse.

Idag känner jag mig nedstämd, trött och orkeslös. Allt känns fel och jobbigt.
Jag försöker sysselsätta mig; jag har städat lägenheten och omorganiserat garderoben. Jag behövde verkligen städa, det var ett tag sedan jag gjorde det sist. När det är stökigt runtomkring mig mår jag sämre, men jag orkar oftast inte ta tag i det.

Helst av allt vill jag sova, men jag är sönderstressad av alla "måsten" i mitt liv. Jag måste, måste, måste, men jag vill inte.

Känner du igen mig?

Imorgon kommer jag antagligen att träffa en f.d. kollega från min tid som forskningsassistent. Bara tanken på att träffa honom efter att så lång tid har passerat sedan vi jobbade ihop känns väldigt obehaglig...

Välkommen till vansinneskarusellen!

Idag träffade jag min DBT-terapeut Åsa. Vi gick igenom mitt veckokort. Det verkade som om anledningen till att jag självskadade förra veckan var att jag hade problem med relationer (t.ex. grupparbete i skolan). Åsa och jag har lyckats konstatera att relationer är min akilleshäl, relationsproblem blir ett dödligt gift i mitt system.

Jag var mobbad under större delen av min grundskoletid, och p.g.a. detta är jag ungefär lika socialt kompetent som en sköldpadda. Jag vet inte hur man beter sig i relationer, jag vet inte vad man får lov och inte får lov att säga, och jag vet dessutom inte när man får lov att säga "nej". Jag vet inte vad som är rimligt att utstå i relationer för gemenskapens skull.

Åsa säger ofta till mig att det är viktigt att jag låter fler människor komma in i mitt liv, så att jag kan skapa fler relationer. Jag vill lära känna människor, men det känns fel att bjuda in dem i den vansinneskarusell som är mitt liv.

Obehagets dimma

Jag är fortfarande ont i halsen, men jag lyckades ta mig till Färdighetsträningen (FT) ändå. Det var verkligen en obehaglig stämning i rummet när jag väl kom dit. En patient mådde väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt dåligt, och var det svårt att fokusera på något annat än denna. Eftersom jag (som så många andra borderliners) har lätt för att uppfatta signaler av olika slag blir det extremt jobbigt när en annan patient mår urkasst, man kan inte värja sig mot de känslor som denna sänder ut. Det är otroligt svårt för mig att acceptera att jag inte kan göra något för att hjälpa patienter som mår dåligt på FT:n, det enda jag kan göra är att "gilla läget" (läs: utöva radikal acceptans).

För mig har det alltid varit värre när andra mår dåligt än när jag själv gör det. När någon annan mår dåligt känner jag att jag måste skada mig själv; dels för att flytta mina tankars fokus från personen till mig själv, och dels för att jag inte förtjänar att sitta här med mitt fina lilla liv när någon annan mår så fruktansvärt mycket sämre. Det känns som om jag måste betala ett pris varje gång någon annan mår dåligt, och om jag inte betalar priset blir det obalans i ödet (jag vet, jag är inte helt klar i huvudet just nu). Jag vet att jag måste ta ansvar för mitt eget mående, det finns egentligen inget som säger att jag måste självskada bara för att någon annan mår sämre än vad jag gör. Jag tänker kämpa mot självskadeimpulserna, trots att jag vet att jag inte förtjänar att kämpa om någon annan ger upp.

Jag blir så otroligt påverkad av andra människor. Jag blir helt förstörd av att se mänskligt lidande, jag önskar att jag kunde rädda världen, men jag vet att det är omöjligt. Jag önskar att jag kunde bära andra människors ångest, för att göra det lättare för dem. Men trots att jag får väldigt svår ångest av att se någon må dåligt hjälper det inte personen i fråga, det tar inte bort personens lidande.

Jag vill så gärna hjälpa patienten, men jag vet att jag inte kan göra något för denna, och det gör så fruktansvärt ont.

Mitt val

Igår hade jag så ont i halsen att jag knappt kunde sova (trots att jag hade tagit stilnoct), och idag är det inte mycket bättre. Jag lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan med hjälp av smärtstillande, stesolid och mycket sömn. Min ångest är svår, men inte så svår att jag känner mig i riskzonen för en panikattack. Jag känner mig stressad inför allt och inget, och allt känns så otroligt övermäktigt.

På sistonde har jag inte skurit mig lika mycket som jag brukar göra, men tyvärr har jag inte ersatt skäradet med DBT-färdigheter, jag har ersatt det med hetsätande istället. När jag hetsäter äter jag inte extremt mycket, men jag äter tillräcklig mycket för att jag ska känna ett tvång att kräka upp allt igen. Jag har egentligen alltid avskytt att kräka (men ibland kan det kännas befriande), men jag känner mig nästan alltid lugn när jag har gjort det.
Åsa är orolig för mitt hetsätande, men är helt på det klara med att detta är att föredra framför skärande. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, på många sätt är hetsätandet mer skadligt för mig än skäradet, eftersom det förstnämnda skapar en obalans i kroppen. Om jag kräker upp det jag äter får inte kroppen tillräckligt mycket näring, och då mår jag sämre på lång sikt.

Det bästa vore givetvis att jag varken skar mig eller hetsåt, men det är inte så enkelt. Jag har fortfarande inte hittat någon stå-ut-färdighet som fungerar när jag mår riktigt dåligt, så om jag inte skär mig tar jag till hetsätande i min kamp mot ångesten.

Just nu känns det som om jag måste göra ett val; fortsätta med hetsätandet och dra ner på skärandet, eller dra ner på hetsätandet och börja skära mig lite oftare igen. Jag önskar verkligen att jag hittar ett sätt att hatera min ångest på ett adekvat sätt, men just nu känner jag mig tvungen att välja mellan destruktiv och destruktiv. Efter en del funderande har jag kommit fram till att jag tycker att hetsätandet är värre än skärandet, men jag vet att Åsa inte kommer att hålla med mig.

Att uppmana till destruktivitet

Jag är destruktiv, destruktiv rakt igenom. Jag har gjort en massa dumma saker i mitt liv för att lindra min ångest; jag har skadat mig själv väldigt mycket. Men trots att jag själv är destruktiv skulle jag aldrig uppmana någon annan att vara det!

Just nu deltar jag i ett grupparbete som syftar till att undersöka fenoment "Pro-Ana bloggar". "Pro-Ana" bloggar är en slags bloggar där anorektiker tipsar varandra om hur man svälter sig på bästa sätt. De lägger upp bilder på utsvultna benrangel för att inspirera varandra (s.k. "thinspiration"). Jag mår verkligen dåligt när jag läser denna typer av bloggar, jag har svårt att relatera till att de känner ett behov av att "uppmana" andra att svälta. Jag skulle aldrig någonsin uppmana någon att börja skära sig! Jag betraktar min sjukdom som något negativt som bör bekämpas och jag ser mitt självskadande som ett destruktivt missbruk. Jag anser att det är viktigt att vara så pass ansvarsfull att man inte försöker få andra att ramla i sanna grop som man själv befinner sig i!

Det är så otroligt sorgligt att "Pro-Ana" individer ägnar tid åt att ge andra personer råd om hur de ska undvika mat utan att någon lägger märket till det. Jag har ingen som helst förståelse för deras sätt att tänka, trots att jag är en destruktiv individ men beroendepersonlighet.

Det blev inget tvåveckors rekord

Det blev såklart inget tvåveckors rekord. Kanske var det naivt att tro på möjligheten att klara sig igenom en dag som igår utan skador.

Men det blev ett rekord ändå, jag klarade 13 dagar utan att självskador. Det känns bra, riktigt bra.

Hissen har stannat på bottenvåningen

Jag mår inte bättre idag jämfört med igår, jag mår snarare sämre. Helst av allt ville jag stanna i sängen, men eftersom veckans FT-läxa är att handla tvärtemot känslan så tvingade jag mig upp ur sängen och åt frukost. Egentligen vill jag ta lugnade tabletter och sova bort hela dagen, men jag ska försöka tvinga mig själv att träna i eftermiddag. När jag handlar tvärtemot känslan känner jag mig ofta kompetent. Även om jag bara lyckas åstadkomma "småsaker" (som t.ex. att äta frukost), känns det som om jag aktivt bekämpar min sjukdom, och det är en trevlig känsla.

Självskadeimpulserna är starka. Om jag inte självskadar idag har jag låtit bli att självskada i två veckor, vilket kommer att vara ett personligt rekord. Jag har inte självskadat så lite på över ett år. Jag vet att jag inte borde självskada idag, men när jag mår såhär är det väldigt svår att låta bli.
Alla stå-ut-färdigheter känns meningslösa, så jag satsar på distraktion istället, om jag håller mig sysselsatt kanske jag klarar mig igenom dagen utan skador? Jag har iaf bestämt mig för att inte självskada innan träningen. Jag har tränat upp min mentaliseringsförmåga så pass mycket att jag förstår att andra tycker det är obehagligt att se nya självskador.

"I hope you had the time of your life..."

Nu är jag hemma igen. Gårdagen var helt fantastisk! :)

På förmiddagen åkte jag in till Köpenhamn och checkade in på det hotell jag skulle bo på under natten. Det tog ett tag innan jag hittade dit, men lyckligvis hade jag med mig en väldigt detaljerad karta. Utan den hade jag garanterat gått vilse! :S

På eftermiddagen gav jag mig iväg till Forum (det var faktiskt ganska lätt att hitta dit). Jag ställde mig i jättekön som hade bildats trots att insläppet inte ens hade börjat. Jag har nog aldrig sett så många personer med extrema hårfärger som jag såg när jag stod i kö ;)

Efter ett tag började kön röra på sig, och när jag väl kom in fick jag en jättebra ståplats några meter från scenen.

Inledningsvis spelade förbandet (Prima donna), och sen inleddes konseten med "21st century breakdown". Jag hoppade upp och ner och sjöng (kanske lite väl högt...) och var i total extas! Idag har jag träningsvärk i ben och armar...

Från "Breakdown"-albumet spelades: "21st century breakdown", "Know your enemy", "The static age", "East jesus nowhere", "Before the lobotomy" och såklart "21 guns". Jag blev lite besviken på att de inte spelade fler låtar från "Breakdown", det är ju trots allt deras nyaste album. Jag hade hoppas på att de skulle spela min favoritlåt "Restless heart syndrome", men de gjorde de tyvärr inte.. :(

Från "Idiot"-albumet spelades: "Holiday", "American idiot", "St Jimmi", "We are the waiting", och givetvis "Boulevard of broken dreams".

I övrigt spelades "Longview", "Hitchin a ride", "Minority", "Basket case" och "Brain stew". De gjorde även en jättrolig version av "King for a day", Tré klädde ut sig till tjej :D

Konserten avslutades med att Billie-Joe gjorde jättefina akustiska versioner av "Macys day parade" och "Time of your life".

Det var verkligen en fantastisk konsert, jag hade jätteroligt och nästan alla spår av ångest var totalt utplånade under större delen tiden. Jag trodde att jag skulle må dåligt av att vara instängd i ett hav av människor, men på något sätt besvärade det mig inte (antagligen för att jag var i extas).

När konserten var över var det som om jag föll ner i ett svart hål bestående av oändligt tomhet. Eftersom jag hade varit så glad och förväntansfull var fallet mot nedstämdheten fruktansvärt plågsamt.
Tidigare har jag haft något att se fram emot, något att längta till. Nu återstår bara mitt vanliga liv, min ständiga kamp mot ångest och nedstämdhet.
Min vardag kantas av tvära kast, jag kan vara så glad att det känns som om att jag ska gå sönder för att nästa timme vara så nedstämd att jag knappt orkar gå ut...

Det värsta med att må bra är att jag mår så fruktansvärt dåligt när jag når botten igen.

Äntligen ska jag iväg på mitt livs första konsert! :D

?

Kvinnan som jag skrev om i förra inlägget skickade ett mail där hon bad hela gruppen om ursäkt. Hon hade tydligen begrundat frågan och kommit fram till att det inte är elakt att fråga varifrån någon kommer.

Hela situationen är lite udda enligt min åsikt. Kvinnan verkar vara ganska skum...

Människor upphör aldrig att förvåna mig

Idag var jag iväg på grupparbete.

Det finns en äldre kvinna i vår grupp (som redan är disputerad forskare, men trots detta läser en grundkurs) som pratar svenska med brytning. En kille från vår grupp frågade varifrån hon kom. En ganska oskyldig fråga kan tyckas, men hon tog väldigt illa upp. Hon hävdade att hon inte tillhörde någon etnicitet och att hon inte kom från något land, samt att hon tog väldigt illa upp av frågan.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför hon blev så förolämpad, är frågan "var kommer du ifrån?" verkligen så hemsk?
Det hela resulterade i ett stort bråk då kvinnan menade att frågan var förolämpande, och att killen som ställde frågan förnekade att han hade elaka avsikter med frågan. Jag kan som sagt fortfarande inte förstå varför hon tog så illa upp. Människor är helt enkelt konstiga ibland...

Jag skulle ha stannat i sängen...

Gårdagen var inte precis mitt livs bästa dag, så nu följer en redogörelse av denna:

Dagen började med en väldigt tidig morgonföreläsning. När jag går upp för tidigt har inte mina kvällsmediciner gått ur kroppen, så hela världen snurrar. Jag ville verkligen inte lämna sängen, och när jag väl bestämde mig för att göra det kunde jag knappt resa mig p.g.a. av yrseln.

På något sätt lyckade jag ta mig till universitetet, men jag kommer inte ihåg särskilt mycket av morgonen. Jag minns vissa delar av föreläsningen, men det mesta är inlindat i vit dimma; ett resultat av att jag bara hade sovit några få timmar.

När föreläsningen var över samlades alla personer min nya grupp (!) för att börja med förberedelserna inför det stundade grupparbetet. På något sätt så började vi gräla om vilken frågeställning vi skulle ha, men i motsats till min gamla grupp lyckades vi lösa konfliken på ett ganska bra sätt.

Efter grupparbetet gick jag till lasarettet för att ta blodprov. Hala lasarettsgolv och höga klackar går inte ihop, så jag ramlade och skadade foten (relativt lindrigt, men det gjorde ont!).

Sjuksköterskan som tog mitt blod stirrade dömande på min arm, men man får väl vänja sig vid att det finns många människor därute som dömmer en för att man skär sig.

Efter det att jag tagit blodprov var FT:n nästa anhalt. Det visade sig att den patient som hade gått mitt under den senaste FT:n hade gjort detta för att denna hade tolkat det som sades på ett sätt som fick denna att tro att vi hatade patienten i fråga. Det är verkligen tråkigt att patienten misstolkade det som sades, men det är sådant som händer när man har BPD (för vissa iaf).

Mitt under FT:n drabbades jag av en oerhörd skam för att jag ansåg att jag pratar för mycket. Jag fick en plötslig insikt att jag är den patient som pratar i särklass mest under varje FT, och det gjorde mig väldigt obehaglig till mods. Trots att jag vet att det är terapeuternas uppgift att se till att det inte blir på så sätt att en patient pratar för mycket (de hade inte låtit mig prata alltför mycket), så sitter skammen fortfarande kvar.

Efter FT:n tränade jag, och när jag kom hem inledde jag ett hårfärgnings-process som kom att ta hela kvällen. Jag bestämde mig för att ta bort all rosa färg från mitt hår, för att sedan färga det rosa på nytt med manic panic färg. Innan har jag använt Stargazer, men då håller färgen inte mer en ett par veckor. Jag hoppas att min nya färg håller (du kan se resultatet på bilden längst upp i inlägget), jag blev nöjd med resultatet iaf!

Nu i efterhand önskar jag nästan att jag hade stannat i sängen igår, det var verkligen inte min dag (förutom att jag blev nöjd med min hårfärg).

Stesolid-kris

Jag ville ta stesolid, men jag hittade inte burken i väskan. Panik, panik, panik! Har jag tappat den? Vad ska jag göra? Ännu mer panik!
Jag hittade burken och kände en ofattbar lättnad.

När jag har ångest blir jag en desperat benzodiazepin-addict.

Om tre dagar som jag se Green day live i Köpenhamn!! :D

Samtal med en tegelvägg

Idag var jag på individual-DBT, och jag lyckades såklart inte prata ut med Åsa.

Jag försöker verkligen kommunicera med henne, men det känns som att jag pratar med en tegelvägg. Vad jag än säger lyckas hon trycka in det i borderline-mallen, sedan säger hon till mig att använda stå-ut färdigheter när jag upplever märkliga saker. Problemet med mig och stå-ut-färdigheter är att en färdighet t.ex. kan fungera idag, men inte imorgon. Jag är så ojämn i mitt humör att jag aldrig vet hur jag kommer att må om en halvtimme. Samma färdighet som tidigare har räddat mig kan sänka mig några dagar senare. Hur ska jag kunna stå ut när det inte finns något inom mig som är stabilt och varaktigt?

Remember to learn to forget

Det gör ont att gå förbi skolan varje dag, skolan där jag spenderade hela min gymnasietid, skolan där du jobbade.

Jag var inte den enda som anmälde dig, men jag var den som fick dig fälld. Nu kommer du aldrig att utsätta en annan tjej för det du utsatte mig för, men det tar inte bort mina minnen av dig.

Så fort jag går utanför dörren är jag rädd att jag ska träffa dig, trots att jag vet att du inte bor i samma stad som jag.

Du har försvunnit, men minnena har ätsat sig fast, likt skrift på en stentavla.

"Singing
I can hear them singing.
When the rain had washed away
All these scattered dreams

Dying
Everyone's reminded
Hearts are washed in misery
Drenched in gasoline

Laughter
There is no more laughter
Songs of yesterday
Now live in the underground

[...]

Well, it's enough to make you sick
To cast a stone and throw a brick
When the sky is falling down
It burned your dreams into the ground"
(ur: "Before The Lobotomy" av: Green day)

"And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I? Should I?
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna catch me

If I fall
If I fall (down)"
(ur: "The Ghost Of You" av: My Chemical Romance)

Snälla, lämna mig inte!

Jag är inne i en hyperparanoid period just nu, jag tror att (nästan) allt och alla är fientligt inställda gentemot mig. Det finns några få som älskar mig, men de är inte många (med rätta!). Min familj är noga med att uttrycka att de tycker om mig, så jag betvivlar inte att de älskar mig. Förutom min familj så vet jag att min fina vän Linda tycker om mig, trots att jag inte för mitt liv kan förstå varför.

Jag är livrädd för att bli lämnad, jag har separationsångest med stort S. Den som jag är allra mest rädd för att bli lämnad utav är min terapeut Åsa. Jag vet att vi har skrivit kontrakt, men jag vet även att hon har möjlighet att upplösa kontraktet när hon så önskar, och det gör mig så ofattbart stressad. Jag vill inte att hon ska lämna mig, jag vill inte börja om på nytt men en ny terapeut.
Varje gång jag berättar något känsligt för Åsa tänker jag: "kommer hon att lämna mig nu?". Om jag är mer än bara borderline, kommer jag då att bli för mycket för henne?

Jag vill verkligen lita på Åsa, men jag kan inte göra det så länge jag känner att hon kan "dumpa" mig när hon har lust med det. Jag vet att jag borde prata med henne om det här, och det har jag gjort. Problemet är att min lämna-mig-inte ångest uttrycker sig genom telefonsamtal (gärna sent på kvällen), då jag sitter och slänger ur mig ostrukturerade meningar angående hur mycket jag tror att personen i fråga hatar mig.
När jag träffar Åsa kan jag inte förmå mig att delge henne mina paranoida tankar, jag blir så upptagen av att försöka vara en "bra" och "duktig" patient..

Jag ska försöka prata med henne på tisdag, men jag kommer antagligen att "fega ur" (som vanligt).

När de som diskriminerar belönas

Det kanske är en löjlig sak att bli arg över, man jag kan inte låta bli.
För ett tag sedan läste jag på psykologiska institutionens hemsida att en lektor (M) har tilldelats "Samhällsvetarkårens pris för bästa föreläsare". Jag blev så fruktansvärt arg när jag läste det. M var den föreläsare som utsatte mig för diskriminering förra terminen.

M är kursansvarig för kursen "Hälsa och välbefinnande" och är i grunden ångestforskare. Vid första kurstillfället hade jag varit på psykakuten kvällen dessförinnan, och hade till följd av detta en massa skärsår på händer och armar. Jag plåstrade om mina sår efter bästa förmåga, men råkade blöda igenom bandaget när jag satt på föreläsning. Några dagar senare fick jag reda på att några studenter hade gått till prefekten (d.v.s. chefen för psykologiska institutionen), och klagat på att jag inte hade lagt om mina sår ordentligt. Jag blev både arg och förolämpad. Vad vill de att jag ska göra? Sitta på föreläsningen med ett första hjälpen kitt som jag kan ta fram så fort en bloddroppe fläckar mitt bandage? Lyckligtvis är prefekten väldigt förstående, så han lyckades tystna ner "incidenten".
En tid senare fick jag ett mail fråm M, i vilket han uppmanade mig att sluta på kursen eftersom han ansåg att jag var labil. Visst är jag labil, men jag lägger löjligt mycket energi på att kontrollera mig i offentliga sammanhang. Jag började dessutom skära mig på armarna så att jag kunde dölja det med långärmade tröjor.

I kursen ingick mindfulness, och vi hade som uppgift att göra en mindfulness övning och skriva en uppsats om denna. M frågade oss under en föreläsning hur vad vi hade upplevt när vi gjorde våra övningar. Jag berättade att jag hade dissocierat. Under efterföljande gruppövning var det meningen att vi skulle göra en mindfulness övning i grupp. Innan övningen startade sa M (inför hela gruppen!) att jag inte fick lov att delta i övningen, p.g.a att jag tidigare hade berättat att jag hade dissocierat. Om han nu tvunget vill hindra mig från att delta i övningen så kunde han väl ha pratat med mig om det privat. Var han tvungen att måla ut mig som labil för hela gruppen? M diskriminerade mig även på andra sätt, t.ex. genom att klaga på att jag hade ångest på föreläsningarna.

Jag tycker verkligen inte att M är värd det pris som han har tilldelats. Det minsta man kan begära av en ångestforskare är väl att denna inte diskriminerar en student som har svår ångest? Är det för mycket begärt att han inte särbehandlar psykiskt sjuka studenter? Är jag inte en människa som alla andra?

Har är helt enkelt en idiot. Han förtjänar inte priset. Enligt mig iaf, men vad vet jag, jag är ju ett psykfall!

Panik och personkemi

Gårdagen slutade i panik.

På eftermiddagen gav jag mig iväg till träningen, trots att jag egentligen bara ville stanna hemma. Passet jag gick på (body step) är ganska komplicerat (för mig iaf), och jag tycker egentligen inte att det är roligt, jag går bara dit för att passet ligger på en bra tid.
När lite mer än halva träningspasset hade passerat kände jag hur ångesten kom smygande. För mig går förloppet från hanterbar ångest till full panikattack väldigt fort, så innan jag visste ordet av satt jag lutad mot en vägg och skakade. Det vara flera personer som försökte hjälpa mig, men jag mådde så dåligt att jag inte förmådde svara när de frågade vad som hände med mig. Till slut hjälpte två tjejer mig ut ur salen, och sedan satt de och höll mig sällskap tills jag stabiliserade mig. När jag hade lugnat ner mig berättade jag att det var panikångest, och när jag slutade skaka kunde jag samla ihop mina saker och gå hem till min älskade stesolidburk.

Det är alltid lika jobbigt att ha offentliga panikattacker, det får mig att känna mig värdelös och äcklig. Jag vill inte göra andra människor rädda och besvärade, men jag gör det gång på gång. Min panikångest börjar blir ett riktigt stort problem. Jag har inte haft så svåra panikattacker som jag har haft på sistonde på väldigt länge. Jag vet inte riktig vad jag kan göra för att förbättra min situation. När jag har panikattacker kan jag inte använda DBT-färdigheter, det går bara inte, jag är helt enkelt för oreglerad.

Jag mår fortfarande dåligt p.g.a. panikattacken, och att jag hade en tidig morgonföreläsning idag gjorde inte saken bättre. När jag anlände till universitetet kände jag mig lite dimmig i huvudet.

Föreläsningen inleddes men att kursledaren berättade att vi ska jobba i nya grupper på delkurs 2 *Wiiiiiiiie!!!*. Det var ett av de bästa besked jag fått på länge! Jag hoppas verkligen att jag kommer att komma överens med min nya grupp.
Tyvärr tyckte jag väldigt illa om kursledaren. Hon var en neopsykodynamiker, och verkade vara väldigt märklig. För mig är det ofta på så sätt att jag tydligt känner om jag kommer att tycka om en människa eller inte första gången vi träffas, och jag ändrar sällan åsikt om människan i fråga när jag lär känna denna lite bättre. Jag tyckte helt enkelt inte om kursledaren, och då är det ju lite extra trevligt att hon kommer hålla i alla lektioner på delkurs 2!

Äntligen färdigtentad!

Nu är jag äntligen klar med tentan! Den var inte särskilt svår, men när jag har gjort en tenta är jag alltid övertygad om att jag har presterat dåligt. Jag har även lyckats stressa upp mig själv inför nästa delkurs..

Jag tog mina mediciner tidigt igår, och lyckades därför stiga upp på morgonen utan att svimma. Tyvärr blir ofta hela min dag förstörd när jag går upp tidigt, tröttheten och illamåendet vill inte ge med sig. Jag får inget vettigt gjort, och det faktum att jag ska på en föreläsning kl. 8 imorgon gör inte direkt saken bättre.
Jag var extremt lättirriterad idag på tentan, vilket antagligen berodde på att jag gick upp för tidigt. Det var nämligen så att två tjejer (som var placerade på varsin sida om mig) satt och pratade med höga röster. När tentan var utdelad och tentavaktera sa till dem att vara tysta trodde jag att de skulle sluta prata, men de gjorde de såklart inte. Visserligen pratade de med låg röst, men det var ändå otroligt störande. Jag ville inget hellre än att skrika till dem att de skulle vara tysta, men jag lyckades kontrollera mig själv tills tentavakterna (lyckligtvis) kom fram till dem och satte stopp för deras prat.

Nu när tentan är avklarad har jag återigen tid att skriva på min självbiografi! :)