Det är ganska löjligt egentligen. Jag överreagerar i sann BPD-stil, bara för att jag kommer att bli "lämnad" under fem veckors tid. Egentligen kommer jag inte att bli lämnad, men John, som just nu bor i samma stad som jag kommer att vara borta under långa perioder nästa termin. Han kommer vara borta under fem veckor, hemma under fem veckor, borta, hemma, etc.
Det borde väl inte kännas som en katastrof? Jag kan väl klara mig själv? Jag har ju bott ensam sedan 18 års ålder.
Det känns som att jag går sönder. Jag vill inte bli lämnad.
Jag vet att jag är världens mest själviska människa, jag och John har bara varit tillsammans under en månads tid. Han måste följa sina drömmar, och jag vaken vill eller kan stå i vägen.
Jag är så trött på att vara sjuk, jag är så trött på att kämpa mig igenom varje minut. Jag är trött på att visa upp en frisk fasad; en charad som alla tror på. Jag vill att alla ska förstå hur hemsk jag är, att jag inte förtjänar lycka, att jag är hopplös.
På sistonde har en av mina relationer havererat, p.g.a. att jag har varit en dörrmatta, jag har anpassat mig efter personens behov, och ignorerat mina egna. Jag vill inte att detta ska hända med min och Johns relation...
Jag vet inte...
Smärta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men en relation behöver inte havera för det. Det finns ju fortfarande en chans att bygga upp allt igen, bara att man får prata om hur det ska se ut för att inte samma misstag ska upprepas (nu vet jag tyvärr inte vad det handlar om, men det var bara en spontan tanke...).
SvaraRaderaOch jag vet att det är förbannat svårt när man ska bli lämnad sådär, men om det är någon tröst så försvinner katastroftankarna allteftersom. För det första vänjer man sig vid tanken, och sedan inser man att man kommer klara det.
Jag är övertygad om att det kommer gå bra, även om det kommer kännas tufft :/
Många kramar <3
Jag har läst, läst o läst... Jag försöker lära mig förstå människor jag har i min omgivning. Förstå lite av det kaos som rör sig inuti de vänner jag tycker så mycket om. Förstå charmtroll som ena stunden ger mig en puss för att en stund senare möta med antingen total iskyla eller "ge fan i mitt liv!" Ja, jag har mött borderline i både kärleks- och vänskapsrelationer, relationer som får mig att ömsom sväva bland molnen, ömsom ramla ner i det svartaste hål, gråta och undra vad jag gjorde för fel... Du ger mig pusselbitar till förståelsen av både andra och mig själv!
SvaraRaderaKram
Sussie
Lilith: Jo, man kan ju bygga upp saker igen, men ibland tvivlar jag på om min relation med människan i fråga bygger på en stabil grund. Men kanske är det så att jag nedvärderar personen i fråga för tillfället, jag vet inte..
SvaraRaderaJo, jag antar att det kommer att kännas bättre när jag märker att jag faktiskt klarar av att vara utan John.
Sussie: Tack för din kommentar! :)
För mig finns det inget bättre än att få reda på att min blogg har hjälpt någon att förstå sig själv och/eller BPD-individer!
Kramar till er båda! <3