Adressen till min nya blogg är: http://decodejosefin.wordpress.com/

En ny blogg

Anledningen till att jag inte har bloggat särskilt mycket på sista tiden är att jag håller på att skapa en ny blogg.

Ni får snart adressen till min nya och förbättrade blogg! :)

God Jul!!!

Paranoia och otrevliga kunder

För tillfället extrajobbar jag i en affär, och det är inte guld och gröna skogar. Flera kunder har lyckats förolämpa mig på olika sätt, trots att jag bara har jobbat i affären under några dagar. Man är tydligen allt annat än populär när man är ung och har blått hår...

I övrigt känns det mesta jobbigt, och det känns även som att större delen av mänskligheten hatar mig. Jag tycker synd om John, som tålmodigt gång på gång svarar "nej" på frågan: "hatar du mig?"

She keeps a picture of the body she lends

Ångest och självhat är mina ledord för tillfället. Om det inte var så beroendeframkallande skulle jag ta stesolid så fort jag kände såhär, men ibland måste jag helt enkelt stå ut.

Den svåra ångest som har plågat mig alldeles för länge vill inte lämna mig i fred. De tankar om mig själv som snurrar i mitt huvud vill inte heller försvinna. Jag känner mig fel.

Det är bra att hålla sig sysselsatt, men det tar inte bort smärtan.

Turbulens

Aningen kaotiska dagar har nu passerat.

Jag tror inte att någon är speciellt intresserad av att läsa hela historien, så jag sammanfattar lite snabbt: John ville läsa biomedicn (som skulle innebära att han skulle vara borta från mig då och då), sen ville han läsa något som ungefär motsvarar biomedicin i USA, och då fick jag panik. Jag vet att det är själviskt, men jag vill inte att John ska flytta till USA. Jag vill inte förlora honom. Förhållandet med John är mitt livs bästa förhållande.

Efter mycket resonerande insåg John att han egentligen inte vill läsa biomedicin, så han bestämde sig för att han ska stanna i Sverige och studera det ämne som han är mest intresserad av. Med andra ord så har han har tagit ett beslut som han trivs med, och det känns bra.

När jag trodde att John skulle flytta hade jag separationsångest deluxe, och min hjärna fungerade inte. Jag upplevde t.ex. att det snöade inne i ett parkeringshus (vilket det inte gjorde)...

Nu är jag trött, och lättad över det faktum att John har tagit ett beslut som han är nöjd med.

It hurts like hell

Natten till idag var vår sista natt tillsammans på ett tag.

Just nu är jag trött och ledsen. Jag saknar dig redan, trots att vi kommer att träffas när du ska vinka av mig på stationen.

Read between the lines, what's fucked up, and is everything's all right?

Separationsfestival!

Just nu är jag mitt uppe i en separationsfestival. Åsa och jag har jul-uppehåll, FT:n har jul-uppehåll, och John ska åka till sina föräldrar. Förvisso ska även jag ska åka till mina föräldrar, men vetskapen om detta lindrar inte min separationsångest.

Jag hatar verkligen separationer. Det känns som om mitt inre slits i bitar, och varje person som jag bryr mig om tar en lite bit av mig med sig.
Den som det känns allra tuffast att skiljas från är såklart John. Trots att jag vet att han kommer tillbaka till mig känns det jobbigt att vi inte kan träffas på ett tag. Ibland när jag tänker på separationen får jag panikkänslor, och ibland blir jag känslokall (jag antar att det sistnämnda är ett slags försvar).

Jag kommer att sakna dig! <3

Snö Fall

Idag har det snöat, men snön smälte bort så fort den nådde marken. Endast slask återstår.

Min dag inleddes med att träffade Åsa för sista gången innan vårt jul-uppehåll. Det känns som att jag kommer att klara mig utan henne fram till det att vi träffas igen i Januari, men separationer är alltid vemodiga.

I övrigt är min ångest skyhög. Jag har ingen aning om varför jag har det så jobbigt just nu, kanske är jag helt enkelt inne i en dålig period? I vilket fall så orkar jag ingenting.

"Was a long and dark December
From the rooftops I remember
There was snow
White snow

Clearly I remember
From the windows they were watching
While we froze down below

When the future's architectured
By a carnival of idiots on show
You'd better lie low"
(ur: "Violet Hill", av: Coldplay)

Ångest

När impulserna är starkare än jag

Det blev ett 20-dagars rekord, varken mer eller mindre.

När försvann glädjen?

Idag var jag på ett seminarium. Det var någorlunda intressant, men jag lyckades inte vara mentalt närvarande under särskilt långa perioder.

Vad hände med den glädje jag brukade känna när jag var på seminarium och föreläsningar? När jag är på universitetet känns det som att jag går omkring i en drömvärld, en drömvärld som jag inte tillhör.

Abstinens

Jag tittade tillbaka på gamla DBT-veckokort och räknade ut att jag har varit självskadefri under 20-dagars tid. För mig är det ofattbart lång tid. Med andra ord har jag slagit mitt gamla 14-dagars rekord.

Det faktum att jag inte har självskadat på så länge ger mig en förklaring till varför jag är ett vrak. Mina händer skakar; och har gjort så till och från under några dagars tid (vilket har oroat John). Jag har skrämmande dissociations-upplevelser, som t.ex. att jag känner att jag flyger ut ur min rygg och att jag svävar snett bakom min kropp. På nätterna ser jag mönster i taket.

Varför måste det vara så svårt?

När jag är starkare än impulserna

Som bekant är det inte alltför ofta som jag är starkare än mina starkaste självskadeimpulser; men gårdagen var ett undantag.

Större delen av gårdagen kan klassas som ett slags töcken i vilket jag nästan enbart kunde tänka på självskador. Jag fick kämpa febrilt mot impulserna, och jag vann. Jag skadade mig inte igår, trots att jag verkligen verkligen ville göra det. Jag tog en minut i taget, och till slut hade hela dagen passerat.

Tydligen finns det tillfällen då jag kan vinna den kamp som jag alltför ofta förlorar.

Att studera mera

De senaste dagarna har varit relativt okomplicerade. Jag spenderade gårdagen i Johns sällskap, och idag har varit på en föreläsning. Generellt har jag svårt att koncentrera mig i skolan; jag dagdrömmer ofta och gärna, och det är inte sällsynt att jag "vaknar upp" och upptäcker att jag inte har en aning om vad föreläsaren pratar om.

Igår fick jag mitt antagningsbesked. Efter denna termin har jag läst 150 hp psykologi, så efter det att jag har läst 30 hp (d.v.s. en termin) i ett annat ämne än psykologi har jag en kandidatexamen med psykologi som huvudämne. Jag har bestämt mig för att jag ska läsa 30 hp litteraturvetenskap nästa termin (jag har har blivit antagen till denna kurs). En del av mig gillar verkligen inte tanken på att jag tillfälligt ska lämna psykologiska institutionen, men en annan del av mig tycker att det ska bli skönt att ta en paus därifrån. Jag har studerat psykologi i 2,5 år, så det kan vara kul att testa något annat. När jag har min kandidatexamen tänker jag återvända till psykologiska institutionen för att ta en magisterexamen i psykologi, så mitt litteratur-halvår kan kanske utgöra ett nyttigt avbrott från mina psykologistudier?

1 månad

- Att vi tar promenader mitt i natten
- Att vi har flummiga stunder
- Att vi skrattar och skämtar
- Att du ger mig kramar och trygghet
- Vår vänskap och kärlek
- Att vi kan samtala om allt mellan himmel och jord

Detta är bara några av alla de saker som gör att jag älskar dig <3

Ordets makt

Igår pratade jag igenom saker med John, vilket är stort i min värld.

Egentligen är jag en ganska konflikträdd människa Jag blir väldigt ofta arg, och håller det lika ofta inom mig. Jag har alltid haft svårt att kommunicera ilska och frustration. Istället för att prata om mina känslor använder jag mig av dramatiska gester; en söndrig arm kan alltför ofta översättas med: "jag är arg på dig", eller "jag är besviken på dig", etc.

Jag försöker lära mig att kommunicera på effektiva sätt; och det är föga effektivt att vara destruktiv. Igår pratade jag om mina känslor, och på så sätt lyckades jag få ur mig det jag ville få ur mig. Jag fick dessvärre något som kunde liknas vid en panikattack, men när den var avklarad kunde jag börja kommunicera.
Efter det att jag hade berättat om mina känslor mådde jag bättre. Tanken på att John ska vara borta känns fortfarande jobbig, men det känns inte som en katastrof.

And these words changing nothing?

Jag vill inte förlora dig...

And there's no room in this hell, there's no room in the next

Det är ganska löjligt egentligen. Jag överreagerar i sann BPD-stil, bara för att jag kommer att bli "lämnad" under fem veckors tid. Egentligen kommer jag inte att bli lämnad, men John, som just nu bor i samma stad som jag kommer att vara borta under långa perioder nästa termin. Han kommer vara borta under fem veckor, hemma under fem veckor, borta, hemma, etc.

Det borde väl inte kännas som en katastrof? Jag kan väl klara mig själv? Jag har ju bott ensam sedan 18 års ålder.

Det känns som att jag går sönder. Jag vill inte bli lämnad.
Jag vet att jag är världens mest själviska människa, jag och John har bara varit tillsammans under en månads tid. Han måste följa sina drömmar, och jag vaken vill eller kan stå i vägen.

Jag är så trött på att vara sjuk, jag är så trött på att kämpa mig igenom varje minut. Jag är trött på att visa upp en frisk fasad; en charad som alla tror på. Jag vill att alla ska förstå hur hemsk jag är, att jag inte förtjänar lycka, att jag är hopplös.

På sistonde har en av mina relationer havererat, p.g.a. att jag har varit en dörrmatta, jag har anpassat mig efter personens behov, och ignorerat mina egna. Jag vill inte att detta ska hända med min och Johns relation...

Jag vet inte...

Smärta.

Impulserna byter bostad

Jag känner mig förankrad i verkligheten igen, vilket är en stor lättnad. Ibland blir jag lite yr och förvirrad, men det försvinner ganska snabbt igen.

Under den gångna veckan har självskadeimpulserna varit lite lättare att hantera än de brukar vara. Men hetsät-impulserna har tyvärr varit fruktansvärt svåra att stå emot. Jag antar att mina självskadeimpulser helt enkelt har bytt bostad och blivit hetsät-impulser istället.
Den kemiska kicken jag får när jag hetsäter och kräks likar den kemiska kick jag får när jag självskadar. Jag hetsäter inte alls lika mycket som jag gjorde för några veckor sedan, men jag måste ständigt ha koll på mig själv för att se till att jag äter "lagom". Om jag anser att jag har ätit för mycket så blir jag arg på mig själv och tänker: "jag har redan förstört allt, så jag kan ju lika gärna äta lite mer...".

När jag har ångest tänker jag inte klart. Det gör så ont att jag är beredd att göra i stort sätt vad som helst i utbyte mot en liten stunds lindring.

Er beröring lever kvar i mina mardrömmar

Vekans FT-hemuppgift har fått mig att tänka till. Jag har väl alltid vetat att jag självskadar för att jag vill ha uppmärksamhet, men jag har aldrig förstått hur viktig negativ uppmärksamhet är för mig.

Jag har alltid var lite för villig att visa upp mina skärsår. Det finns en del av mig som tycker om att se andra människors uppenbara obehag och förskräckelse när de föga diskret stirrar på mina sår.
Men det som jag egentligen vill visa upp är min inre smärta; min PTSD. Jag kan visa skärsår, men jag kan inte visa hur det känns när man ser någon som påminner om honom eller honom, när jag kastas in i minnen, minnen som vänder ut och in på hjärnan, minnen som får mig att vilja banka huvudet mot en vägg. Jag kan inte förklara hur det känns när minnena är så tydliga att man nästan kan röra vid dem, hur plågsamt det är att inte kunna sudda bort bilderna från min näthinna. Jag kan inte förklara den stickande ångest som lägger sig över mig som en tät dimma varje gång jag ser en motorcykel som påminner om din motorcykel, hur det känns när en man framför mig har en gångstil som påminner mig om din gångstil.

Din glasartade blick. Din onska. Din manipulation Ditt svek.

Du som utnyttjade ett barn.
Du som utnyttjade en vilsen tonåring.

Er beröring lever kvar i mina mardrömmar.

Jag kan visa mina skärsår för världen, men jag kan inte visa den smärta som ligger begravd i mitt inre.

After midnight blue

Nu har jag bytt hårfärg igen! :D

Här följer några bilder:

Flytande verklighet

Jag har inte feber, men det känns så. Så fort jag har tid att tänka, tid att känna efter, blir tankarna suddiga. Jag mår illa och tappar känsla för tid och veckodag; allt reduceras till en flytande röra. Mina tankar känns abstrakta och främmande, de känns inte som att de är tänkta av mig. Jag känner inte igen mig själv; allt det som borde vara jag känns främmande och overkligt.

Jag gör mitt bästa för att hålla mig sysselsatt. Jag har även ringt Åsa och bett om råd. Hon sa att de färdigheter jag gör kommer att fungera, dock inte på kort sikt. Med andra ord kan jag räkna med att verkligheten kommer att vara flytande ett tag framöver.

Ångest i alla regnbågens färger

Stundtals var gårdagen hemskt, antagligen p.g.a. att jag utmattad efter tentan. Jag hade bestämt mig för att jag skulle sova en stund medans jag väntade på att John skulle komma hem till mig, men det var lättare sagt än gjort. Mitt huvud snurrade och var fyllt av ångest i alla regnbågens färger. Jag oroade mig för allt och inget, och jag kunde inte sluta tänka på hur smutsig min lägenhet är...

Idag mår jag bättre. Jag lyckades ta mig till en föreläsning, och lyckades sitta igenom den med hjälp av stesolid. Om jag bara kunde få mig själv att städa hade nog mitt humör lyfts ytterligare.

Imorgon ska jag se om New Moon tillsammans med en vän! :D

Förvriden logik och tunga ögonlock

Jag är nyss hemkommen från veckans färdighetsträning och jag är fruktansvärt trött.

Veckans FT-uppgift är att vi ska hitta fördelar och nackdelar med att använda sig av destruktivt beteende i en krissituation. Det vi ska komma fram till är att det är föga fördelaktigt att t.ex. skada sig själv när man mår dåligt.

Ibland känns det som om självskadandande är en del av min identitet; jag har trots allt använt det som primär stå-ut-färdighet i flera år. Jag vill bli av med mitt självskadebeteende, men det finns en del av mig som vill fortsätta. Självskadande är min perfekta drog; det lindrar min ångest och ger mig en falsk känsla av kompetens. Jag känner mig duktig när jag skär mig, och oduglig när jag inte gör det. Jag är fullt medveten om de logiska bristerna i föregående resonemang; jag vet på någon nivå att man inte är duktig när man skär sig och att man inte är kompetent. Jag försöker "komma på bättre tankar", men det pågår en ständig kamp inom mig; kampen mellan den friska och den sjuka Josefin. Den friska delen av mig vill bygga upp ett liv som jag kan trivas med, jag vill känna att jag kan prestera, jag vill inte vara en slav under min sjukdom. Men den sjuka delen av mig finns ständigt där och påminner mig om hur mycket lättare det blir att existera när man skadar sig själv regelbundet.

Jag går i DBT för att jag vill bli frisk, men alltför ofta låter jag min sjuka sida få som den vill. Jag hoppas verkligen att jag kan bli självskadefri under en period som varar längre än två veckor (vilket är mitt nuvarande rekord). Jag vill, och jag hoppas att viljan tar mig hela vägen fram.

Tentan är äntligen avklarad!

Nu är den hemskare än hemskaste tentan färdigskriven och inlämnad. Den var inte så svår som jag hade förväntat mig att den skulle vara, det var endast ett par frågor som kände att jag inte kunde besvara på ett bra sätt.

Jag har mått väldigt dåligt både idag och igår. Min rädsla och ångest valde av någon anledning att yttra sig psykosomatiskt; jag var yr och svag.

Jag och John pluggade tillsammans igår, vilket var bra för mig. Vi skämtade om fåniga saker och jag skrattade tills jag fick tårar i ögonen. När man är så glad är det lyckligtvis svårt att må dåligt samtidigt.

Det känns så otroligt bra att tentan är avklarad.