Panik och positiv psykologi

Dagen inleddes med att jag var på en föreläsning om positiv psykologi. Jag tyckte inte alls om den. Det är jobbigt att sitta och lyssna på hur fint och bra livet är i två timmar när man bara vill sjunka genom stolen och försvinna. Jag blev både arg och provocerad vilket resulterade i några kritiska kommentarer, vilka verkade göra föreläsaren irriterad.

Några timmar senare var det dags för en gruppövning som gick ut på att vi skulle diskutera våra personliga styrkor (som vi hade fått fram genom ett internet-formulär). Gruppen delades in i två mindre diskussions-grupper och redan där blev det fel. Det visade sig att jag och en tjej som jag har lite svårt för skulle vara i samma grupp. Det var som upplagt för konflik och det dröjde inte länge tills jag och tjejen började småbråka. Vi kunde inte komma överens om huruvida det finns en koppling mellan kreativitet och energi (jag anser att det finns en stark koppling mellan energi och kreativitet).
Gruppövningen avslutades med en öppen diskussion om våra karaktärs-styrkor. Det var nästan fysiskt plågsamt, jag har inget intresse av att sitta och säga att jag är en bra människa när jag vet att det inte är sant. Panikångesten kom sakta smygande och jag var tvungen att gå ut ur rummet.

När jag kom hem så kunde jag inte hålla emot längre, jag började självskada utan att först försöka använda stå ut-färdigheter. Besvikelsen var ett faktum. Nu känns det som om det inte är lönt att försöka stå emot ikväll, allt är ändå förstört.

När jag gick till träningen så såg jag min f.d. gymnasielärare (R) åka förbi på sin motorcyckel. Jag har nyligen anmält honom, vilket resulterat i att han har förlorat sitt jobb. Med andra ord är han verkligen den sista jag vill träffa för tillfället.
Eftersom jag bara såg honom åka förbi utgick jag från att han inte såg mig, så jag fortsatte att gå mot träningen. När jag svängde runt ett hörn så upptäckte jag att han hade ställt motorcyckeln vid vägkanten och klivit av den. Jag fick panik och det kändes som om jag hade en mindre hjärt-attack. Men jag bestämde mig för att bara gå förbi honom och att jag skulle ignorera honom. Lyckligtvis så ignorerade han mig också.
Men lite av paniken sitter kvar.