Provokation och skrikande barn

Tack vare Lilith så fick jag en ny insikt i början av veckan; jag kom fram till att jag försöker provocera (mer eller mindre medvetet) på föreläsningar (genom att säga saker som gör folk upprörda). Detta är en försvarsmekanism samt ett sätt att stöta bort andra. De som vill prata med mig på föreläsningar trots mina provocerande uttalanden är ofta öppna människor som inte är rädda för det som är annorlunda

Jag har alltid varit väldigt försiktig när det gäller att lita på andra människor. Jag vill inte börja lita på någon som kommer att lämna mig när denna inser att jag är sjuk.

Det finns en teori (jag kommer tyvärr inte ihåg vem som kom på den) angående att människa helst av allt vill bli älskad. Om man inte blir älskad vill man bli hatad, om man inte blir hatad vill man bli fruktad, o.s.v. (jag kommer inte ihåg hur många nivåer det finns). På H & V-kursen blev det fel redan från början, så jag känner att ingen på kursen tycker om mig. P.g.a att jag känner att de inte tycker om mig så vill jag kanske att de ska hata mig istället?

Nu till något helt annat. Jag trodde att jag hade blivit av med mina hörselhallucinationer, men för ett litet tag sedan så hörde jag ett barn som skrek i hallen. Jag har dragit ned på mina antipsykotiska (jag är nere på normal dos igen), men jag behöver kanske höja igen? En hallucination är inget att få panik över. Det känns tryggt att det bara är att höja dosen om jag får fler hallucinationer.