Jag vet att jag måste sluta skada mig, det finns igen annan som kan göra det åt mig. Det är jag som måste göra ett medvetet val. Det är jag som måste börja vara snäll mot mig själv.
Det känns så fruktansvärt svårt, som ett skyhögt hinder som jag inte kan hoppa över. Jag vet att det är meningen att jag ska ta ett litet steg i taget, men ibland känns det som om jag aldrig kommer att klara det.
Jag misstänker att Åsa inte tror att jag kommer att bli självskadefri, hon pratar om att "dra ner på skadorna", hon säger inte att jag ska "sluta". Jag försår hur hon tänker. Jag vet inte om det finns något hopp för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror att hon säger att du ska dra ner på skadorna som ett första steg.
SvaraRaderaSom jag nämnde för dig en gång tidigare så skulle jag gå berserk om någon sa att jag var tvungen att sluta men att dra ner på skadorna är ju ett lite finare sätt att säga samma sak på, utan att man ska känna ett jättetvång (hoppas du förstår hur jag menar, jag känner mig lite konstig i skallen idag).
Och det finns hur mycket hopp för dig som helst. Du är smart, ung, målmedveten och har hela livet framför dig. Det kommer bli bättre, det kan jag lova dig <3
Och du kämpar inte ensam.
Kramar <3
Ja, hon kanske inte vill pressa mig. Men hon har även sagt att DBT inte är 100% framgångsrikt när det gäller att bekämpa självskadebeteende, vissa fortsätter att självskada. Kanske blir jag en av dem?
SvaraRaderaJag tycker att du är en väldigt intelligent och värdefull människa. Jag tror att det kommer att bli bättre för dig också!
Massa kramar! <3
Klart det finns hopp för dig gumman.
SvaraRaderaBabysteps..U know..
Jag tror att när man är redo kan man sluta skada sig..inte förr..Och man blir redo med tiden tror jag. Så ta det lungt liksom. Du kommer bli skadefri.
KRAM
Tack för dina ord, de värmer! :)
SvaraRaderaJa, jag antar att jag får ta ett steg i taget och glädja mig åt mina små framsteg..
Men det är svårt..
Kramar! <3