Jag blev så arg i dag. Vi skulle ha en föreläsning/gruppövning om personlighetsstörningar, men föreläsaren var tvungen att lämna universitetet av "personliga skäl", vilket ju inte var hans fel. Han sa att personlighetsstörningar inte är så "viktiga för kursen". Vi fick ett formulär med frågor om personlighetsstörningar som en 4-åring skulle ha klarat. Det var allt.
Föreläsaren vrider sig av obehag varje gång jag säger något som indikerar att jag har borderline. Idag sa han "du ska inte se dig som ett offer", "du ska inte identifiera dig med din diagnos". Det är ju lätt att säga om man inte har en personlighetsstörning själv. Jag vet att det är bättre att "vara sig själv", men mitt "själv" har ju gått sönder....Det känns som om inte "normala" människor förstår det. En stor del av mig är sjuk, jag spenderar en massa tid på psyk (och det kommer att bli ännu mer när jag går DBT) och tar femtioelva olika sorters mediciner. Är det så konstigt att det inte är så lätt att "vara mig själv" då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Dumt gjort att det inte är så viktigt för kursen, jag menar, alla områden borde ju vara viktiga...
SvaraRaderaOch borderline är ju en del av dig, även om den inte är allt. Psykisk ohälsa är en del av ditt liv (precis som den är en del av mitt) så det blir ju svårt att bara separera dom två delarna och se den "friska" och den "sjuka" delen.
Ja, precis! Om jag bara visar mina "friska" sidor visar jag inte hela min personlighet.
SvaraRaderaMin stödperson på psyk tycker att jag har problem med att veta var gränsen går i olika sociala situationen, d.v.s. att jag pratar för mycket om min sjukdom (dock inte i detalj). Varför får man bara prata om annat?
Kramar <3
Jag tror att det är en period som man går igenom om inte annat. Jag har ju varit rätt pratglad om både borderline och bipolaritet det senaste året, och hur det går med utredningar och alltihop (även om det mest är mina närmaste vänner och min syster som har fått lyssna på det hela).
SvaraRaderaSedan är även psykologi ett intresse som jag har, vilket medför att jag gärna pratar ännu mer om det än vad många andra säkert skulle göra.
Men jag har funderat lite på samma sak. Som ett exempel; folk som har fått barn, de pratar ju om sina barn och hur det är att vara förälder. Då känns det ju ganska självklart att någon med en diagnos kommer att prata om det, eftersom det är ju en del av ens liv.
Kramar tillbaka <3