"Lättare sagt än gjort"-färdigheter

Idag skrev jag kontrakt med DBT-Åsa, kontraktet gäller ett år (vilket innebär att varken jag eller hon får lov att avbryta behandlingen) och det känns både skrämmande och lugnande. Skrämmande för att jag måste sluta skära mig och vara destruktiv, lugnande för att jag vet att Åsa inte kan lämna mig under året som går. Hon är "stuck with me" (stackare!), det känns bra på många sätt eftersom jag redan har haft panik och trott att hon skulle lämna mig. Samtidigt vet jag att jag kommer att hata henne mellan varven (det har jag redan gjort under två veckors tid) och jag vet att jag även måste träffa henne under de perioder när jag hatar henne. Det är bara att "bita ihop".

Nästa vecka har hon påsklov, så jag får klara mig själv i två veckor.

Jag gjorde ett "fatal mistake" idag och gick på en rättspsyk föreläsning om intervjuteknik (hur den "kognitiva intervjun" används i praktiken). Föreläsaren berättade hur man använder den kognitiva intervjun när man har polis-förhör med barn som har utsatts för sexuella övergrepp, sen började hon prata om hur barn känner sig när de har utsatts för sexuella övergrepp och det var då som en massa obehagliga minnesbilder sköljde över mig. Jag fick panik och lyckades samla ihop mina saker och ta mig ut ur rummet. Lyckligtvis var det tomt utanför föreläsningssalen, så jag kunde sätta mig ner på en bänk och "släppa fram" känslorna. Jag satt och skakade, och jag hade glömt att ta med mig stesolid så jag var tvungen att stå ut. När jag slutade skaka våldsamt kunde jag lägga mig ner på en bänk och börja med att försöka att andas lugnt.
Jag vet att jag ska använda "stå ut"-färdigheter i sådana ögonblick, men de borde döpas om till "lättare sagt än gjort"-färdigheter! När man har ett panikångestanfall så tänker man inte särskilt mycket på "mindfulness". Men lite stolt blev jag, att jag klarade av att hålla ut under ett helt panikångestanfall utan att göra något destruktivt (men det var antagligen för att jag varken hade rakblad eller medicin tillgängligt).

Men nu har jag ångest när jag tänker på vad folk i föreläsningssalen tyckte om mig. Innan jag lämnade föreläsningssalen så satt jag och spände mig hela kroppen och la armarna i kors över överkroppen. Jag hoppas att det inte var någon som noterade det, det viktigaste var ju att jag klarade det utan att skada mig.