Positiv psykologi

Imorgon ska vi vara sådär äckligt positiva på H & V-kursen (vi ska ha en hel delkurs som handlar om positiv psykologi). Vi ska låtsats att allt är fint och rosa-skimrande och att alla har en massa positiva egenskaper. Jag äcklas i förväg.

"Lättare sagt än gjort"-färdigheter

Idag skrev jag kontrakt med DBT-Åsa, kontraktet gäller ett år (vilket innebär att varken jag eller hon får lov att avbryta behandlingen) och det känns både skrämmande och lugnande. Skrämmande för att jag måste sluta skära mig och vara destruktiv, lugnande för att jag vet att Åsa inte kan lämna mig under året som går. Hon är "stuck with me" (stackare!), det känns bra på många sätt eftersom jag redan har haft panik och trott att hon skulle lämna mig. Samtidigt vet jag att jag kommer att hata henne mellan varven (det har jag redan gjort under två veckors tid) och jag vet att jag även måste träffa henne under de perioder när jag hatar henne. Det är bara att "bita ihop".

Nästa vecka har hon påsklov, så jag får klara mig själv i två veckor.

Jag gjorde ett "fatal mistake" idag och gick på en rättspsyk föreläsning om intervjuteknik (hur den "kognitiva intervjun" används i praktiken). Föreläsaren berättade hur man använder den kognitiva intervjun när man har polis-förhör med barn som har utsatts för sexuella övergrepp, sen började hon prata om hur barn känner sig när de har utsatts för sexuella övergrepp och det var då som en massa obehagliga minnesbilder sköljde över mig. Jag fick panik och lyckades samla ihop mina saker och ta mig ut ur rummet. Lyckligtvis var det tomt utanför föreläsningssalen, så jag kunde sätta mig ner på en bänk och "släppa fram" känslorna. Jag satt och skakade, och jag hade glömt att ta med mig stesolid så jag var tvungen att stå ut. När jag slutade skaka våldsamt kunde jag lägga mig ner på en bänk och börja med att försöka att andas lugnt.
Jag vet att jag ska använda "stå ut"-färdigheter i sådana ögonblick, men de borde döpas om till "lättare sagt än gjort"-färdigheter! När man har ett panikångestanfall så tänker man inte särskilt mycket på "mindfulness". Men lite stolt blev jag, att jag klarade av att hålla ut under ett helt panikångestanfall utan att göra något destruktivt (men det var antagligen för att jag varken hade rakblad eller medicin tillgängligt).

Men nu har jag ångest när jag tänker på vad folk i föreläsningssalen tyckte om mig. Innan jag lämnade föreläsningssalen så satt jag och spände mig hela kroppen och la armarna i kors över överkroppen. Jag hoppas att det inte var någon som noterade det, det viktigaste var ju att jag klarade det utan att skada mig.

Nedstämdhet och ångest

För mig är det nästan alltid ångest som dominerar, men de senaste dagarna har jag känt mig väldigt nedstämd. Jag orkar inte med något och känner att jag inte orkar engagera mig i något. Även om nedstämdheten för tillfället är starkare än ångesten så får jag fortfarande ångest varje gång jag ska göra något. Jag vill bara lägga mig i sängen och stirra in i väggen.

Det är lång tid kvar till rättspsyk-tentan, men jag börjar redan känna mig stressad. Trots att det är en halvtidskurs så har vi extremt mycket kurslitteratur. Jag läser två halvtidskurser, så jag har inte tid att lägga all min lediga tid på att läsa till rättspsyk-tentan. Föreläsarna måste förstå att vi inte har all tid i världen att lägga på kursen.

Jag har även ångest inför nästa termin.
På senare tid har jag funderat på om jag ska söka till psykologprogrammet. Men jag vet inte om jag passar som psykolog. Jag har inte heller så bra betyg att jag kommer in, men man kan ju satsa på högskoleprovet (jag har gjort det några gånger, så om jag förbreder sig ordentligt innan jag gör det kan jag få ett bra resultat). Om jag inte kommer in på psykologprogrammet vill jag satsa på en forskarkarriär och då behöver jag först en kandidatexamen (jag har två terminer kvar) och sedan i magisterexamen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vet att jag måste satsa på DBT:n. Jag vill gå "lätta" kurser under det närmaste året.
Allt är så komplicerat...

Mörker

Jag äcklas så otroligt mycket av mig själv. Trots att jag duschade för några timmar sen känner jag mig inte ren. Jag känner att smutsen sitter kvar, innanför huden och att den är omöjlig att tvätta bort.

Ångesten finns där hela tiden, och idag finns även nedstämdheten här.

Idag ska jag till Växjö och fira min lillebrors födelsedag, men jag känner mig inte särskilt social, men det brukar bli bättre när jag väl "kommer igång" och tvingar mig själv att vara bland folk. Snart ska jag gå till stationen och ta tåget till Växjö. Jag hatar att åka tåg när jag har ångest, jag får klaustrofobi..

Jag känner mig så otroligt ful idag. Håret är fult, jag är ful, allt är fult. Allt är äckligt.

Det känns som om hela min existens är meningslös, som om varje andetag jag tar är slöseri med luft, som om jag bara tar upp plats. Hela jag är meningslös.

Orkeslös

Jag känner mig halvdöd och orkeslös. Jag måste städa, det är fruktansvärt rörigt hemma och det ger mig en massa ångest. Det känns som det är så mycket jag måste göra, så mycket krav, och jag orkar inte göra något.
Idag sov jag till kl.15, vilket bara ger ännu mer ångest. Det känns som om jag har sovit bort hela dagen.

Min krisplan

Det har varit så mycket med tentan, så jag har inte riktigt haft ro att skriva ner detta. Men nu gör jag ett försök.

Jag och DBT-Åsa diskuterade fram en krisplan innehållande färdigheter som det är meningen att jag ska ersätta skärandet med.

Vid måttlig ångest ska jag: plugga, eller räkna ner från 100 till 1 (för att lugna ner mig och få bort tankarna från min ångest) eller göra andningsövningar (för att jag inte ska få problem med andningen).

Vid svår ångest ska jag: Se på TV eller sitta vid datorn (återigen, för att jag ska få bort mina tankar från ångesten).

Vid väldigt svår ångest ska jag: ha ett gummiband runt handleden och "smälla till" mig själv eller spola kallt vatten på armarna eller impuls shoppa (låter lite märkligt, jag vet, men det var faktiskt Åsas förslag), eller ta stesolid.
Åsa kommer även att ha telefon-jour ibland så att jag kan ringa henne om ångesten blir för svår.

Jag har lite svårt att se ett liv utan självskador framför mig, men det kanske går? Det kommer att bli väldigt jobbigt, speciellt i början eftersom ingen av ovanstående färdigheter är en lika effektiv som självskadande.

Sömn och tenta

Det blev inte så mycket sovande inatt. Jag satt uppe ganska länge och jobbade med instuderingsfrågorna och jag var tvungen att gå upp tidigt. Jag stressade iväg till matte-huset (vi har våra tentor där) och kom dit med en minuts marginal. När jag skulle plocka fram pennor och sådant ur väskan upptäckte jag att jag inte hade tagit med något att dricka (jag brukar ha med mig cola-light). Hur skulle jag då ta mina mediciner? Lyckligtvis innehöll tentan inte så många frågor, så min ångest låg på en acceptabel nivå tills dess att jag kom hem igen och tog mina mediciner.

Jag är verkligen beroende av sömn, sover jag inte så fungerar jag inte. Jag känner mig alltid äcklig när jag har sovit för lite (vet inte varför). Just nu vill jag bara krypa ner under täcket och somna bort från världen.

Tenta

Jag klarade det, jag har lyckats göra alla instuderingsfrågor inför tentan (med minsta möjliga marginal). Jag har fokuserat så otroligt mycket på tentan, jag har använt den som en ursäkt att stänga av alla mina känslor.
Vad händer när jag kommer hem från tentan imorgon? Det vill jag helst inte tänka på.

Kris och lättnad

Dagen har präglats att känslokyla och sorg. På eftermiddagen fick jag reda på att Lilith lever, vilket var en enorm lättnad.

Igår var det kris när jag trodde att Lilith var död. Jag grät och vägrade att acceptera att det hade hänt. Om man nu ska försöka betrakta händelsen på ett positivt sätt så har jag lärt mig vilka människor som jag kontaktar när det är kris. Först var det min familj. Nästa person jag kontaktade var Per (jag skrev ett desperat mail till honom på kvällen). Idag fick jag komma till institutionen och prata med honom. Han har jobbat som psykolog, så han hjälpte mig att få ordning på mina tankar. Även om vi har vitt skilda åsikter om det mesta så litar jag tydligen tillräckligt mycket på honom för att kontakta honom i en krissituation.

Tack Per (även om jag vet att du inte läser detta)!

Varför vill hon dö?

Jag sitter här och gråter. Det gör så ont, det verkar som om Lilith har begått självmord. Jag går sönder i tusen små bitar.
Varför lämnar alla mig?
Jag ska aldrig någonsin tycka om en människa igen.

Till Lilith (om du valde döden)

Hon simmade över depressionens oceaner,
hon besteg ångestens berg.

När hon slöt ögonen,
såg hon bara mörker.

Det som jag såg,
det såg inte hon.

När hon ville försvinna,
fanns jag inte där.
När hon lämnade mig,
kunde jag inget göra.

I hennes inre fanns en låga som kunde ha brunnit för evigt.
Men hon valde inte livet.
Hon valde döden.

Hon lämnade mig,
hon svek mig.

Hon lämnade oss,
hon svek mänskligheten.

Känslokyla

Lilith publicerade ett självmordsbrev på sin blogg. Jag orkar inte oroa mig mer, jag orkar inte gråta. Om hon dör så har hon gjort sitt val, hon har valt den enkla vägen trots att hon är en så fin och intelligent människa. Att stanna kvar och kämpa, det är svårt. Jag förstår att hon är mitt inne i en depression, men varför lägger hon inte in sig? Varför vill hon lämna oss? Vi är så många som bryr sig om henne. Varför kan hon inte förstå?

Jag borde gråta. Men det gör jag inte. Jag vägrar att tro att hon är död, jag vägrar tro att hon är så svag.

När ångesten tar över

Så ont det gör. Jag ligger på botten av ett svart hål och tittar upp mot världen, jag kan se att folk rör sig och att de pratar men jag är inte en del av det. Jag är fånge i mig själv.

Jag gick till H & V kursen. Jag mådde inte så bra när jag gick dit och det blev ännu värre när jag satt i föreläsningssalen. Jag ville bara fly.
Det slutade (såklart) med att jag flydde, jag gick när pausen började. Jag är värdelös, jag klarar inte av något.
Det enda jag kan tänka på är självskador och att det kommer att gå dåligt på tentan. Då kan man ju fråga sig varför jag sitter här och skriver när jag borde plugga. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske vill jag sabotera för mig själv?

Varför gör det så ont?

Kontrakt

Jag träffade DBT-Åsa idag. Vi kommer att skriva kontrakt nästa vecka vilket innebär att jag kommer att gå i DBT i minst ett år. Jag borde väl vara glad antar jag, men jag är fortfarande bedövad efter gårdagen (då jag fick reda på att gymnasieläraren som utnyttjade mig inte längre får lov att undervisa). Jag känner mig fortfarande hemsk.

Jag får inte lov att självskada inom 24 timmar innan jag ska träffa Åsa, så idag satt jag i behandlingsrummet och hade ångest. Åsa hjälpte mig att fokusera på andningen så att jag skulle sluta skaka.

Sist jag och Åsa träffades verkade det som om hon inte tyckte att jag var tillräckligt motiverad för DBT, men detta var tydligen bara någonslags "test" (så uppfattade jag det iaf), för att se om jag blev arg på henne eller inte. Jag tyckte inte om när folk lurar mig, jag känner mig dum och inkompetent.

Imorgon är det H & V-föreläsning. Jag vet att jag kommer att ha ångest innan jag går dit och det kommer antagligen resultera i att mina "kurskamrater" hatar mig ännu mer (eller blir ännu mer rädda för mig)

Ibland är livet inte roligt. Nedstämdheten och ångesten tar över.

Begrepp

Förnuft,
galenskap.
Vad är skillnaden?

Verklighet,
fantasi.
Vad är skillnaden?

Vakenhet.
dröm.
Vad är skillnaden?

Att se,
Att blunda.
Vad är skillnaden?

Kanske finns det en skillnad?
Men inte för mig.

She’s going insane

Hej lobotomi!

Vad är det för fel på mig? Varför är livet så hemskt? Varför är allt så plågsamt? Varför? Varför? Varför? Varför känner jag så här? Varför kan jag inte vara bättre, perfekt?
Smärta ångest och annat. Det känns så konstigt, som om jag inte har kontakt med min egen kropp. Jag vill bara falla ihop och sluta kämpa, jag orkar inte mer nu.
Smärta, ångest, hemska känslor. Varför blir det alltid såhär, varför gör jag samma misstag gång på gång?

Pain, hurt and sorrow.

......................................

Så fort en hemsk dag kan vända...

Jag börjar bli frisk nu. Halsontet är borta, och jag har köpt "riktiga" näsdroppar (jag hade bara saltlösning innan) så förkylningen går på sparlåga för tillfället.

Jag ska träffa min familj i helgen och det ska bli roligt. Men min tenta-ångest förstör nöjet lite grand, tyvärr.

Jag har inte mått bra idag, jag självskadade igår. Men efter att jag läst Liliths blogg kändes allt mycket bättre. Ingen har någonsin uppskattat mig på det sättet. Jag började nästan gråta när jag läste hennes fina ord.
Du betyder mycket för mig också!

Hon vill

Hon vill vara en fjäril.
Hon vill flyga över ängarna.
Hon vill flyga över havet.
Hon vill breda ut sina vingar,
men de är avklippta.

Hon vill vara vacker,
men hon är full av ärr.

Hon vill berätta,
men ingen vill lyssna.

Hon vill se,
men hon är blind.

Hon vill vara en fjäril.
Hon vill flyga över ängarna.
Hon vill flyga över havet.
Men hon är ingen fjäril.
Hon är en larv.

Dålig tidsuppfattning

Jag vet inte om jag har feber eller inte, men dåligt mår jag iaf. Jag tycker att vissa timmar går snabbt och andra oändligt långsamt, min tidsuppfattning är väldigt dålig idag.
Jag måste gå på ett (obligatoriskt) seminarium i eftermiddag. Jag får försöka släpa mig dit på något sätt.

Jag börjar få panik inför H&V tentan. Imorgon är det bara en vecka kvar och jag har inte gjort särskilt många instuderingsfrågor. Det är inte så lätt att plugga när man är sjuk, så jag får hoppas att det bli bättre snart.

Gruppens "freak"

Som jag skrev tidigare var jag på en föreläsning idag (på "hälsa & välbefinnande" kursen). Förra veckan provade jag att gå dig utan att självskada i förebyggande syfte (det gick inte så bra; panikångesten var ett faktum). Följden blev att jag satt och skakade i en halvtimme.
När jag kom till föreläsningen idag så hade Per (föreläsaren) inte kommit, så alla satt utanför föreläsningssalen. När jag satte mig ner lyckades de som redan satt där att flytta sig lite längre bort. När andra elever anlände tittade de bort när jag försökte möta deras blick. De som jag sa "hej" till lät bli att svara...
Återigen (vilken överraskning!) har jag lyckats bli gruppens "freak" (och jag behövde inte ens säga att jag har BPD). Jag vet att det är mitt eget fel eftersom jag vid vissa tillfällen har avslöjat lite av min problematik (t.ex. att jag brukade höra röster innan jag började med mina antipsykotiska), sen är det nog också panikångestattacken som spökar. Hursomhelst är min "freak-status" ett faktum.

Jag har varit motvillig till att gå på rättspsyk-föreläsningar utan att självskada i förebyggande syfte. Det är mycket på grund av att jag ännu inte betraktas som ett "freak" på denna kurs.

Varför måste människor vara så fördomsfulla?

Förkyld

När äntligen "tabasco-halsontet" hade släppt lyckades jag bli förkyld. Alltså: snuva och mer halsont! Men jag har inte varit förkyld på mer än ett år, så det är väl min tur nu...

Jag var på en fyra timmar lång föreläsning om självskadebeteende/ungdomspsykiatri/behandling. Det var väldigt intressant, tyvärr kändes det som om huvudet var fyllt av bomull, så jag kunde inte riktigt ta in all information. Min tankar var inte i rummet hela tiden, vilket hindrade mig från att tänka ut "jobbiga frågor" (d.v.s frågor som handlar om min egen problematik, vilka DBT-Åsa inte vill att jag ställer. Hon vill att jag ska vara en "passiv elev").

Idag är det den "fysiska sjukdomen" som tar överhanden, vilket innebär att jag inte har lika mycket ångest som jag brukar ha. Det blir en "paus" eftersom jag är för trött för att bry mig om saker...

Tomhet och tabasco

Jag var på en föreläsning om minnet idag som var mycket intressant. Tyvärr så har jag fortfarande svårt att prata efter "tabasco-incidenten" (då jag drack tabasco istället för att skada mig). Det är meningen att tabasco ska vara en "ofarlig" form av ångestlindring. Ironiskt nog lyckades jag få en skada i munnen/halsen som har resulterat i halsont sedan lördagen. Visst är livet härligt!
Nu har halsontet nästan försvunnit, men jag känner inte precis något stort behov av att dricka tabasco igen...

I övrigt är det för tillfället tomhetskänslorna som dominerar (kanske för att jag självskadade idag).

Så fort man tittar på en tidning får man se bilder på Josef Fritzl. Hela fallet gör mig så fruktansvärt arg, hur kan en man utsätta sin dotter för sådan tortyr? Människan måste vara fylld av onska..

Reaktiv ångest

Jag fick ett mail från rektorn på min f.d. gymnasieskola idag. Han och kuratorn har sammanställt sina anteckningar från mötet med mig och i veckan ska de meddela min f.d. gymnasielärare (R) om att han har blivit anmält. Sedan kommer de att meddela mig om vilka åtgärder som vidtas.

I mailet stod det att jag gärna fick komma till skolan och titta igenom anteckningarna från mötet för att vara säker på att de inte har missuppfattat något. I mailet stod också: "det är olämpligt om du kommer på tisdag eftermiddag". Kan det bli mer genomskinligt? Uppenbarligen ska de ha ett möte med R på tisdag eftermiddag...
Alla känslor och all ångest kommer upp till ytan igen.

Glädje och paranoida tankar

Jag försöker glädja mig åt de få positiva saker som finns i mitt liv, men det är fruktansvärt svårt när man är nere i mörkret och det känns som om alla i hela världen hatar en. När jag psyktestades sa jag att jag aldrig har paranoida tankar (men jag börjar undra om det är sant). Att tro att alla i hela världen hatar en måste ju (även om jag knappt vill erkänna det för mig själv) räknas som en paranoid tanke)?

Men på tal om positiva saker vill jag passa på att tacka Lilith, som gör mitt liv trevligare. Du finns alltid där och stöttar mig när jag har det svårt!

Koma-söndag

Det är lite ironiskt, ibland kan jag inte sova, och ibland blir det som det blev idag, jag sover en hel dag. Jag har bara klarat av att vara vaken några timmar och snart ska jag gå och lägga mig igen.

Det enda positiva med en sådan här dag är att jag är för trött för att självskada. Det är något att glädjas åt.

På tisdag börjar delkurs 2 på rättspsyk-kursen. Tyvärr har jag sett på schemat att det blir många föreläsningar med en föreläsare som jag verkligen tycker illa om. När hon hade ett seminarium började hon prata om sig själv (om sin hund, sina barn, hur mycket hon hade i lön, etc.) och fortsatte med det i ungefär en halvtimme. Kan hon inte bara förstå att vi inte är intresserade av att höra en massa om henne?

Besviken på mig själv

Jag klarade av att låta bli att självskada, i två dagar. Men för några timmar sedan kunde jag inte stå emot längre, jag trillade dit igen. Jag är så besviken på mig själv, jag lyckades "hålla ut" i två hela dagar, och sen förstörde jag allt. Varför kan jag inte bara sluta?
Jag vet att det inte hjälper på lång sikt, det gör bara att jag mår ännu sämre.
Min besvikelse gör att jag vill självskada mer, det blir en kedja..

Att vara eller att inte vara...motiverad

DBT-Åsa kan inte sluta tjata om motivation. Är jag tillräckligt motiverad för att gå i DBT? Är jag beredd att sluta studera om det behövs? Kommer jag att ta tillräckligt många risker?
Hur ska jag kunna veta det? Det jag vet är att jag vill gå i DBT, jag vill försöka. Sen kan det ju hända att jag misslyckas, men inte för att jag inte är tillräckligt motiverad. Det har jag svårt att tro.
Igår självskadade jag inte, det kanske låter patetiskt, men det är stort för mig. Det visar att jag försöker....
Jag fyller i veckokortet, jag har gjort kedjeanalyser. Det borde ju betyda något!

DBT-Åsa sa också att jag måste bestämma mig för att jag är värd att ta emot behandling. Det skrämmer mig. Jag försöker tänka snälla tankar om mig själv, men det är inte så lätt. Jag trodde att syftet med DBT var att man skulle lära sig att acceptera sig själv. De kan inte kräva att man ska gå in i terapin med bra självförtroende!

Jag behöver verkligen prata igenom allt med Åsa, men hon är bortrest nästa vecka, så det kommer att dröja två veckor innan jag träffar henne nästa gång....

Tentan

Nu är tentan äntligen gjord! Det gick faktiskt bra (om jag inte har missförstått alla frågor :)). Det är så fantastiskt skönt när all tenta-ångest försvinner. Tyvärr är det dags för nästa tenta den 27/3, inte så lång tid kvar med andra ord. Men den kommer att handla om psykiska sjukdomar (mitt favoritämne), så det kommer bli roligt att plugga...

Tenta imorgon

Jag vill inte göra tentan imorgon. Men jag måste.
Jag har lyckats lära mig det mesta, t.ex. så vet jag nu vad ekvifinalitet och multifinalitet är :).
Snart ska jag gå och träna, det kommer att bli skönt att koppla bort alla tankar.

Självhatet finns där och stör inlärningsprocessen och jag kommer att hata mig själv ännu mer om det går dåligt på tentan. Ond cirkel.

Jag fyller i DBT-veckokort varje dag. Det har fungerat bra, än så länge...

En hemsk dag

Idag är det en sådan där hemsk dag. Jag önskar att jag kunde sova hela dagen, det hade varit mycket enklare. Jag har så mycket ångest inför tentan på fredag. Nu ska jag försöka att bara sitta hemma och läsa tills det är tentadags.
Ångest, ångest, ångest.

Jobb

Jag jobbade idag. Det gick bra för en gångs skull. Det var till mestadels trevliga kunder i affären.

Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag är tom, det finns inget på insidan. När jag sätter mig ner någonstans så förlorar jag mig själv, jag försvinner in i mina egna tankar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag har ingen ångest, så det är ju trevligt. Men vad som inte är trevligt är att ångesten ersatts av ett stort gapande hål som inget kan fylla.

Jag tror att det kan bero på att jag har haft en hemsk vecka. All min energi har gått åt till oro och ångest, samtidigt som jag känt mig värdelös p.g.a. att jag inte varit särskilt produktiv.

Jag får väl sätta mig med böckerna snart. Men först ska jag äta, min lillebror har lagat mat :)

Sömn....ÄNTLIGEN!

Igår provade jag min nya sömnmedicin som jag fick när Imovae inte fungerade. Till min stora glädje så fungerade min nya medicin. Jag sov ostört hela natten, och slapp mina mardrömmar. När jag vaknade kände jag mig utvilad. Det har jag inte gjort på hur länge som helst. Tyvärr läste jag på bipackssedeln att man bara får använda medicinen i högst 14 dagar. Så frågan är vad jag ska göra sen?

Jag träffade min stödperson idag. Hon ska på semester i tre veckor och jag är inne i en period där jag gillar henne, så jag kommer att sakna henne.
Men det verkar som om jag snart kommer att få börja med DBT:n. Jag har redan fått hem lite material som jag jobbar med. Jag ska göra "kjedjeanalyser" av mina problembeteenden. Lättare sagt än gjort, men lärorikt.

Varför denna ilska?

Jag blev så arg i dag. Vi skulle ha en föreläsning/gruppövning om personlighetsstörningar, men föreläsaren var tvungen att lämna universitetet av "personliga skäl", vilket ju inte var hans fel. Han sa att personlighetsstörningar inte är så "viktiga för kursen". Vi fick ett formulär med frågor om personlighetsstörningar som en 4-åring skulle ha klarat. Det var allt.

Föreläsaren vrider sig av obehag varje gång jag säger något som indikerar att jag har borderline. Idag sa han "du ska inte se dig som ett offer", "du ska inte identifiera dig med din diagnos". Det är ju lätt att säga om man inte har en personlighetsstörning själv. Jag vet att det är bättre att "vara sig själv", men mitt "själv" har ju gått sönder....Det känns som om inte "normala" människor förstår det. En stor del av mig är sjuk, jag spenderar en massa tid på psyk (och det kommer att bli ännu mer när jag går DBT) och tar femtioelva olika sorters mediciner. Är det så konstigt att det inte är så lätt att "vara mig själv" då?

Nya tankar

Jag träffade DBT-Åsa idag. Det verkar som om utredningen snart är slut, vilket är bra. Men det kommer att bli fruktansvärt svårt. Tre schemalagda timmar i veckan, diverse hemuppgifter och (såklart) inget skärande...så roligt!!!! Inte särskilt...

Men jag lär min nya saker hela tiden när jag pratar med Åsa. Idag sa hon till mig att andra människor känner att de vill "ta hand om" en person när de ser att denna självskadar (omvårdnads instinkt). Men de vet inte hur de ska hjälpa personen, så de blir arga istället. Det har jag aldrig tänkt på...Men det låter vettigt. Det kan förklara varför vissa av mina "kurskamrater" är så fientligt inställda gentemot mig. Det är en intressant tanke.

Sen pratade jag och DBT-Åsa om mina hemska kurskamrater som dömmer mig bara för att jag är annorlunda Hon tyckte också att de har reagerat alldeles för starkt. Hon sa: "Eftersom de läser psykologi måste de ju tycka att du är den mest intressanta personen i rummet.". Tydligen är det en slags trygghet att titta på mig och tänka: "Hon är iaf mer störd än vad jag är...". Jag förstår mig inte på andra människor...

Imovae-koma

Igår bytte jag ut Popavan mot Imovae. Jag hoppades att det skulle bli bättre och att jag skulle slippa mardrömmar och nattlig panikångest.
Jag hade inte någon panikångest, men det kändes som om jag vaknade varannan timme...
Jag brukar ha s.k. "lucida drömmar", d.v.s att jag är medveten om att jag drömmer, och att jag kan styra händelseförloppet. Men inte i natt. Drömmarna kändes som verklighet. Det var mycket starkare och mer realistiskt....

Idag är jag fruktansvärt trött och seg. Fördelen med Propavan var att jag aldrig kände mig trött dagen efter. Men vad ska jag göra? Jag måste ju sova!