Vem är jag?

Ibland vet jag inte vem jag är. Det känns ofta som om att jag ÄR min personlighetsstörning, som att det inte finns något annat i mig. Bara för att man bryter mot en del sociala normer, så blir man ett med sin egen galenskap.
Jag vet att folk inte vill se mina blodiga händer, att de inte vill att jag tar medicin på föreläsningarna, samt att jag inte ska säga för mycket om psykiatrin. Mina brister är tydligen synonymt med mig.
Det är väl som DBT-människan sa: "om du står i ett hörn och har panikångest är det inte någon som tänker: hon har iaf fina stövlar...

Innan har det känts som om folk bara kan se mitt utseende, som om det är det enda som betyder något. Det och min "duktighet". På vissa sätt har det känts som en lättnad att få visa något annat, något hemskt, något som gör att andra känner sig okomfortabla Det känns som att jag kan visa vem jag är.

Jag har tröttnat på att låtsas vara normal, på att ständigt anpassa mig efter alla andra, på att försöka passa in. Jag har alltid hatat att jag är annorlunda Det känns som att jag äntligen har fått förklaringen till varför jag är som jag är. Jag är störd helt enkelt. Inget annat.