Det känns som om jag är fånge i mig själv, i mitt eget mörker, mitt i all destruktivitet. Ibland kan jag fastna i tankar, och så har plötsligt en timme (eller mer) passerat. Vart tar tiden vägen?
Jag märker att min kognitiva förmåga tar stryk av min tunga medicinering. Det är inte lika lätt att lära sig nya saker, och ibland har jag svårt att komma ihåg det som sägs på föreläsningar. När jag blev testad på psyk sa test-personen att mina mediciner (och min sjukdom) påverkar mitt IQ negativt. Det är inte särskilt kul att höra.
Jag önskar att jag inte behövde ta så mycket ångestdämpande, men jag har inget val. Jag hade definitivt inte varit produktiv om jag ständigt hade haft panikångest.
Imorgon ska jag vara extremt produktiv, det brukar göra att ångesten lättar något. Man kan alltid hoppas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Usch vad trist att det börjar ta på dig... Hoppas du kommer kunna dra ner på medicinerna en dag.
SvaraRaderaKramar <3
Ja, jag hoppas det. Det skulle vara skönt att komma ut ur dimman igen.
SvaraRaderaKramar