Tack för ingenting Freud!

Jag städade ur min överfulla garderob idag. Jag hittade några ihopvikta A4-sidor som jag skrivit när jag gick sista året på gymnasiet. Jag kommer ihåg att jag satt och ritade "psykologiska strukturscheman" över min personlighet. Det var väl lite inspirerat av Freud eftersom det psykodynamiska perspektivet dominerade på psykologilektionerna. Jag kommer ihåg att jag bara skrev mer och mer, och att ingenting blev bättre för det. Jag trodde att det fanns något i mitt undermedvetna som skulle trolla bort alla mina problem utan att jag skulle behöva anstränga mig.
Till slut kom jag fram till att det inte finns någon enkel lösning på mina problem. Att jag inte kunde laga mitt inre. Då startade jakten på alternativa strategier, och jag blev destruktiv på riktigt. Jag skar mig för att jag skulle klara mig igenom dagarna. Men det blev inte bättre, och jag blev utstött för att jag var för annorlunda.

När jag kom till universitetet förändrades mycket och jag blev en ny människa. Mitt liv fungerade. Men jag lyckades förstöra det också. Jag ville vara perfekt, och det blev för mycket på en gång. Heltidsstudier och heltidsjobb som forskningsassistent. Det slutade med att jag tog en överdos.

Nu är jag "bara" student, och det känns bra att ha tagit ett steg bort från forskarvärlden. Ingen bryr sig (på gott och ont) om vem man är när man forskar, det enda som betyder något är att man producerar statistiskt signifikanta resultat. Många på universitetet har så enormt stora förväntningar på mig, och jag ville så gärna var "duktiga Josefin", den unga forskartalangen. Men det är jag inte. Jag är sjuk, och de vill de varken förstå eller acceptera....

Ibland känns det hopplöst.