Världens längsta helg är äntligen över...

Det här har verkligen varit världens längsta helg...
Jag har varit ledig torsdag-tisdag.
Det har nästan varit fysiskt plågsamt. Jag längtar tillbaka till universitetet, jag längtar efter att vara bland människor. Trots att jag vet att alla hatar mig och vill att jag ska dö.
Jag känner mig så isolerad och hemsk. Det känns som jag lever i en påhittad verklighet, jag orkar snart inte mer.
Jag vill inte må såhär dåligt. Jag vill inte vara såhär konstig. Jag har inte bett om att få må såhär. Ibland tittar jag på alla små "normala" människor, och tänker på hur orättvist det är. Det känns som om livet är en fest som jag inte är bjuden på. Att jag står ute i kylan och tittar in.
Jag hatar alla mina känslor. Att jag blir så besatt och rädd. Att jag är så inkompetent.
Jag vill inte känna något alls, aldrig mer. Jag vill att allt ska bli bra igen, att jag ska orka med mitt alldeles egna privata helvete.
Att alla ska sluta hata mig. Att det ska bli ljust igen.
Jag klarar inte mer...jag är inte tillräckligt stark.
Jag vill inte mer nu. Kan smärtan inte bara försvinna?