Helg

Jag har väl varit hyfsat produktiv under veckan som gått. Jag börjar känna att jag behärskar materialet som kommer ligga till grund för rättspsyk tentan, paniken börjar alltså släppa.
Jag hade (tro det eller ej!) en bra dag i veckan som gick. Det har jag inte haft på länge. Jag tror att det kan bero på vårvädret, och att all blötsnö (som resulterar i halka) har försvunnit.
Jag har även ätit ordentligt under veckan som gått. Det gör skillnad, ångesten minskar något.
Tyvärr har det blivit sämre med skärandet. Jag kan inte längre lämna lägenheten utan jag har skurit mig. Det är det enda som tar ner min ångest tillräckligt mycket så att jag ska få "kraft" att gå ut. Jag är så trött på blod och plåster, men trots det kan jag inte sluta, det blir bara mer och mer. Men det har inte blivit djupare iaf, det är ju alltid något...

När man inte vet

Vad gör man när man inte vet vad man känner?
När det enda som finns är tomhet?
Kyla,
mörker,
obehag.
Är det känslor?
Är det tomhet?
Jag önskar att jag visste.

Vem är jag?

Ibland vet jag inte vem jag är. Det känns ofta som om att jag ÄR min personlighetsstörning, som att det inte finns något annat i mig. Bara för att man bryter mot en del sociala normer, så blir man ett med sin egen galenskap.
Jag vet att folk inte vill se mina blodiga händer, att de inte vill att jag tar medicin på föreläsningarna, samt att jag inte ska säga för mycket om psykiatrin. Mina brister är tydligen synonymt med mig.
Det är väl som DBT-människan sa: "om du står i ett hörn och har panikångest är det inte någon som tänker: hon har iaf fina stövlar...

Innan har det känts som om folk bara kan se mitt utseende, som om det är det enda som betyder något. Det och min "duktighet". På vissa sätt har det känts som en lättnad att få visa något annat, något hemskt, något som gör att andra känner sig okomfortabla Det känns som att jag kan visa vem jag är.

Jag har tröttnat på att låtsas vara normal, på att ständigt anpassa mig efter alla andra, på att försöka passa in. Jag har alltid hatat att jag är annorlunda Det känns som att jag äntligen har fått förklaringen till varför jag är som jag är. Jag är störd helt enkelt. Inget annat.

Inte alls roligt...

Det känns som om jag är fånge i mig själv, i mitt eget mörker, mitt i all destruktivitet. Ibland kan jag fastna i tankar, och så har plötsligt en timme (eller mer) passerat. Vart tar tiden vägen?

Jag märker att min kognitiva förmåga tar stryk av min tunga medicinering. Det är inte lika lätt att lära sig nya saker, och ibland har jag svårt att komma ihåg det som sägs på föreläsningar. När jag blev testad på psyk sa test-personen att mina mediciner (och min sjukdom) påverkar mitt IQ negativt. Det är inte särskilt kul att höra.
Jag önskar att jag inte behövde ta så mycket ångestdämpande, men jag har inget val. Jag hade definitivt inte varit produktiv om jag ständigt hade haft panikångest.

Imorgon ska jag vara extremt produktiv, det brukar göra att ångesten lättar något. Man kan alltid hoppas.

Ångest och stress

Ångest, ångest, ångest. Varför blir det alltid såhär när jag ska göra något?
Jag har en enorm tenta-ångest. Jag kan bara se misslyckanden framför mig.

Jag känner mig ovanligt nedstämd. Jag vet inte varför, jag borde ju vara glad. Jag börjar kanske tveka och undra om jag kan bli frisk. Om jag börjar i DBT måste jag släppa mig självskadebeteende efter tre månader (more or less). Kan jag det?
Jag vet att det inte finns några alternativ. Men kommer jag att klara det?

Nervös!!!!

Jag är så fruktansvärt nervös inför DBT-bedömningen imorgon!!!
En del av mig vill bara få det överstökat, oavsett besked. Men en annan del av mig skriker att DBT:n är min enda chans. Jag är så orolig att jag är för "frisk" för att få DBT, trots att jag vet att mitt självskadebeteende är ovanligt frekvent.
När jag genomgick testningar på psyk var psykologen elak mot mig (det var en del av testet, hon ville se hur jag hanterade ilska), jag är rädd för att DBT-människan ska var elak, jag är för ömtålig och nervös just nu. Jag orkar inte hatera fientlighet. Jag mår illa och har väldigt ont i magen.

Men om jag ska försöka vara lite positiv så lyckades jag sitta igenom en två timmar lång föreläsning om sexologi utan att få panikångest (men det krävdes en del medicin...). Jag var orolig att jag inte skulle klara det, men jag kan inte fortsätta undvika allt som är obehagligt. Jag undvek rättspsyk föreläsningen om sexualbrottslingar för att slippa obehag, men jag mådde inte bättre av det, så jag tvingade mig själv att gå på sexologiföreläsningen.

I övrigt är det tenta-ångest som vanligt. Jag håller på att läsa boken "Victims of crime", det blir lite för nära inpå ibland...Men jag måste ju läsa den.

Tack för ingenting Freud!

Jag städade ur min överfulla garderob idag. Jag hittade några ihopvikta A4-sidor som jag skrivit när jag gick sista året på gymnasiet. Jag kommer ihåg att jag satt och ritade "psykologiska strukturscheman" över min personlighet. Det var väl lite inspirerat av Freud eftersom det psykodynamiska perspektivet dominerade på psykologilektionerna. Jag kommer ihåg att jag bara skrev mer och mer, och att ingenting blev bättre för det. Jag trodde att det fanns något i mitt undermedvetna som skulle trolla bort alla mina problem utan att jag skulle behöva anstränga mig.
Till slut kom jag fram till att det inte finns någon enkel lösning på mina problem. Att jag inte kunde laga mitt inre. Då startade jakten på alternativa strategier, och jag blev destruktiv på riktigt. Jag skar mig för att jag skulle klara mig igenom dagarna. Men det blev inte bättre, och jag blev utstött för att jag var för annorlunda.

När jag kom till universitetet förändrades mycket och jag blev en ny människa. Mitt liv fungerade. Men jag lyckades förstöra det också. Jag ville vara perfekt, och det blev för mycket på en gång. Heltidsstudier och heltidsjobb som forskningsassistent. Det slutade med att jag tog en överdos.

Nu är jag "bara" student, och det känns bra att ha tagit ett steg bort från forskarvärlden. Ingen bryr sig (på gott och ont) om vem man är när man forskar, det enda som betyder något är att man producerar statistiskt signifikanta resultat. Många på universitetet har så enormt stora förväntningar på mig, och jag ville så gärna var "duktiga Josefin", den unga forskartalangen. Men det är jag inte. Jag är sjuk, och de vill de varken förstå eller acceptera....

Ibland känns det hopplöst.

Jag orkar inte

Jag orkar inte mer nu. Min ångest äter mig levande. Mörkret slukar mig. Jag mår så dåligt, så dåligt.
Jag orkar inte existera när allt och inget leder till fruktansvärd ångest.
Vad ska jag göra?
Jag vet inte längre.

Hon vill inte hata,
men hon hatar.
Hon vill inte känna,
men hon känner.
Varför ska hon älska,
när det alltid omvandlas till hat?
Varför ska hon hata,
när det kan omvandlas till kärlek?
Varför skär hon inte djupare?
Kanske vågar hon inte.
Kanske vill hon inte.
Hursomhelst
är hon värdelös.

Blandade känslor

När jag har tittat i spegeln idag har jag inte känt igen personen som tittar tillbaka. Hon är inte jag, och jag är inte hon. Hon är något annat, något fult och avskyvärt som inte får finnas.
Jag äcklas av min själv, mer än ord kan beskriva.
Men så är jag sådär äckligt glad, så glad som jag inte får lov att vara.
Jag vill skära ut smärtan. Jag vill skada personen som tittar tillbaka på mig i spegeln Hon får inte finnas mer, hon förtjänar inte ett enda andetag till...
Jag har så mycket ångest, men jag vill inte ta stesolid eftersom jag ska träna ikväll. Jag är vill inte svimma...
Sen blir det så förvirrat och konstigt med mina känslor, jag orkar inte känna något, jag vill slippa bry mig.

Glädje och DBT

Äntligen, äntligen, äntligen....kallelsen har kommit, ska ska på bedömning inför DBT.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kan få börja, jag tror att det hade varit bra för mig.
Jag fick tillfälle att kritisera psykiatrin idag på föreläsningen, det är alltid roligt...
Ikväll ska jag på "body balance", jag hoppas att det blir givande på något sätt. Enda problemet är mina armar. Jag kan ju inte träna i långärmat, så jag är lite orolig för hur folk ska reagera. De kommer säkerligen att stirra. Men jag ska inte låta det förstöra min glädje, det var så länge sedan jag var glad...

Jo, mötet med prefekten gick bra. Han och jag var överens om hur jag ska, och inte ska bete mig. Han förstår att jag mår dåligt och att jag gör mitt bästa. Så tack för det! (genuint)
Jag ska börja träna, jag anmälde mig till ett gym idag. Jag tänkte att jag ska gå både på "konditionspass" och yoga. Jag hoppas få en endorfinkick som lindrar min ångest.
Jag har mått lite bättre idag. Jag har känt mig stark, som om jag kan uträtta något och göra något av mitt liv.
Det känns konstigt. Men det känns konstigt på ett positivt sätt.
Men snart faller jag igen antar jag. För det gör jag alltid. Tyvärr.
Jag är lite stressad, bara en månad kvar till rättspsyk-tentan, och femtioelva böcker att läsa.
Men, men...

Världens längsta helg är äntligen över...

Det här har verkligen varit världens längsta helg...
Jag har varit ledig torsdag-tisdag.
Det har nästan varit fysiskt plågsamt. Jag längtar tillbaka till universitetet, jag längtar efter att vara bland människor. Trots att jag vet att alla hatar mig och vill att jag ska dö.
Jag känner mig så isolerad och hemsk. Det känns som jag lever i en påhittad verklighet, jag orkar snart inte mer.
Jag vill inte må såhär dåligt. Jag vill inte vara såhär konstig. Jag har inte bett om att få må såhär. Ibland tittar jag på alla små "normala" människor, och tänker på hur orättvist det är. Det känns som om livet är en fest som jag inte är bjuden på. Att jag står ute i kylan och tittar in.
Jag hatar alla mina känslor. Att jag blir så besatt och rädd. Att jag är så inkompetent.
Jag vill inte känna något alls, aldrig mer. Jag vill att allt ska bli bra igen, att jag ska orka med mitt alldeles egna privata helvete.
Att alla ska sluta hata mig. Att det ska bli ljust igen.
Jag klarar inte mer...jag är inte tillräckligt stark.
Jag vill inte mer nu. Kan smärtan inte bara försvinna?

Möte

Imorgon är det möte med prefekten. Jag ska få reda på vad jag "får" och inte "får" göra på universitetet. För tillfället är jag bara förvirrad och ångestfylld. Men jag vet att jag inte ska traumatisera alla de stackars "normala" studenterna som sitter där med sina normala små tankar och normala liv. Jag får inte ens tänka tanken att självskada så att det blöder när jag sitter bland alla "värdefulla" små studenter. För tänk om någon tar illa upp? Att jag för in lidande i deras fina små liv?
Så jag måste följa regler, jag måste bete mig korrekt. För tänk om jag gör "fel"?
Då blir det diciplinnämnden direkt. Jag är livrädd för det.
Varje gång jag får ett mail med en avsändare jag inte känner igen så får jag panik. Jag tror att de ska stänga av mig, att jag har gjort något litet fel som kommer att ödelägga min karriär på universitetet för evigt...
Så jag måste vara "duktig" och låtsas att jag är "normal" så att jag inte stör någon.
Varför kan man inte bara få lov att vara sjuk, lider jag inte tillräckligt redan?
Nej tydligen inte, jag måste börja "spela teater" på föreläsningarna också...

Trött

Varför är hon så trött?
Hon har inte tagit så mycket medicin.
Hon är rädd,
hon vet inte vad som döljer sig,
i hennes drömmar.
Trots detta
måste hon sova
inatt.
Mörka skuggor
lidande
ångest
frustration.
Hatad av alla.
Men mest av allt
är hon hatad av sig själv.

Mörker

Mörker,
hennes mörker,
är det ingen som ser.
Ingen märker,
ingen vet.
Hur hon känner,
hur det känns.
Att leva i mörker.
Att inte andas.
Att inte vilja
men fortsätta
att finnas.
Det är ingen som vet,
vad som finns
begravt i hennes inre,
i hennes mardrömmar,
begravt i hennes eviga mörker.
Hennes lidande.
Varför ser ingen?
För att hon inte vill?
eller för att hon vill för mycket?
Att någon ska förstå.

Hon varken vill orkar eller kan

Hon vill inte, kan inte, orkare inte.
finnas.
Tyngden,
smärtan.
Ångest.
Hennes skärsår blöder.
Hon hatar sig själv.
Men hon vet inte
vad hon ska göra
för att det ska bli bättre.
Hon orkade gå ut idag.
Men har hon orkat läsa?
Det har hon inte.
Hon är svag.
Hon är värdelös.
Hon ska ta sin medicin,
som får henne att glömma.
Får smärtan att avta något.
Om endast för ett litet ögonblick.
Sen möts de igen.
Hon drunknar i ett hav att lidande,
ett hav som ständigt blir större.
Hon är ensam
i stormens öga.
Hon kan inte andas,
hon kan inte se.