torsdag 30 april 2009
När männsikor förstår
Dagen började ganska hyfsat, jag var och fixade min naglar. Eftersom jag tar så mycket medicin brukar naglarna inte hålla så bra, så min nagel-människa gör en gratis mini-påfyllning efter det att fjorton dagar har gått sen jag gjorde en ordentlig påfyllning. Det tar en timme, så det är verkligen snällt av henne att hon gör det gratis.
Jag tycker om henne eftersom hon inte dömer. Hon såg min arm, men stirrade inte. Hon ställde några frågor och berättade att hennes dotter hade självskadat och att dottern skulle ta bort sina ärr med laser. Jag tycker om människor som är förstående.
Det var otroligt mycket folk ute, vilket gjorde att jag kände mig tom och ensam. Jag blir ofta väldigt nedstämd kring den första maj.
Självskadeimpulserna finns hela tiden i mitt medvetande, men jag försöker trycka undan dem.
Jag tycker om henne eftersom hon inte dömer. Hon såg min arm, men stirrade inte. Hon ställde några frågor och berättade att hennes dotter hade självskadat och att dottern skulle ta bort sina ärr med laser. Jag tycker om människor som är förstående.
Det var otroligt mycket folk ute, vilket gjorde att jag kände mig tom och ensam. Jag blir ofta väldigt nedstämd kring den första maj.
Självskadeimpulserna finns hela tiden i mitt medvetande, men jag försöker trycka undan dem.
onsdag 29 april 2009
Minnesluckor
I söndags satte jag igång TV:n strax innan en repris av ett program som jag redan hade sett var slut. Jag kände inte alls igen innehållet trots att jag vet att jag har tittat på programmet. Jag kunde inte förstå hur detta kunde inträffa. Hade jag dissocierat när jag tittade på programmet?
Nej, jag hade tagit stesolid. Eftersom jag inte tar stesolid lika ofta som jag brukade är jag inte lika van, vilket gör att jag får minnesluckor. Förr fick jag alltid minnesluckor när jag tog lungnande och nu verkar det som detta fenomen börjar återkomma.
Det är läskigt, men det är bättre än ångest.
Nej, jag hade tagit stesolid. Eftersom jag inte tar stesolid lika ofta som jag brukade är jag inte lika van, vilket gör att jag får minnesluckor. Förr fick jag alltid minnesluckor när jag tog lungnande och nu verkar det som detta fenomen börjar återkomma.
Det är läskigt, men det är bättre än ångest.
Mitt universum
Mitt universum,
av en punkt består
Den är så speciell,
den läker mina sår
Jag är destruktiv, jag vill förstöra.
Jag skriker, jag vill att någon ska höra.
Trots slutna ögon kan jag fortfarande se,
en besynnerlig smärta som får mig att le.
Ångest och smärta.
Vill du verkligen veta?
Jag söker något,
varför kan jag inte sluta leta?
av en punkt består
Den är så speciell,
den läker mina sår
Jag är destruktiv, jag vill förstöra.
Jag skriker, jag vill att någon ska höra.
Trots slutna ögon kan jag fortfarande se,
en besynnerlig smärta som får mig att le.
Ångest och smärta.
Vill du verkligen veta?
Jag söker något,
varför kan jag inte sluta leta?
Generaliserad ångest
Idag har precis allt gett mig ångest.
Dagen började med att jag vaknade när väckarklockan ringde och bestämde mig för att inte gå på morgonföreläsning så att jag kunde sova lite längre. Men jag kunde inte sova eftersom jag fick panik när jag tänkte tanken att jag kanske skulle missa utdelningen av nästa examinationsuppgift. Till slut började jag få svårt att andas, så jag bestämde mig för att jag skulle gå till föreläsningen.
Föreläsning var väldigt sövande, så jag satt bara och längtade hem. Efter pausen så delades examinationsuppgiften ut, och det var dags att "blida grupp". Ångest, ångest, ångest.
När föreläsningen var slut gick jag till apoteket för att hämta ut medicin. Det var lång kö, och jag hade så mycket ångest att det kröp i hela kroppen. Jag ville bara gå därifrån, men jag var tvungen att hämta ut medicinen.
Lite senare på dagen var det dags för grupparbete. Det fina vädret har resulterat i att det är jättemycket människor överallt, så det var plågsamt att gå till universitetet. Jag kände mig ful, äcklig och allmänt missnöjd med mig själv.Jag tyckte att alla människor jag såg var perfekta, och att jag var ett missfoster som inte hör hemma i deras värld.
Grupparbetet gick bra, men nu har jag ångest igen. Jag vet verkligen inte varför.
Jag räknar timmarna tills det är dags för min eftermiddags medicin...
Nu måste jag sätta mig med rättspsykologin. Kanske kan lite pluggande göra att jag blir mindre ångestfylld? Det är värt ett försök.
Dagen började med att jag vaknade när väckarklockan ringde och bestämde mig för att inte gå på morgonföreläsning så att jag kunde sova lite längre. Men jag kunde inte sova eftersom jag fick panik när jag tänkte tanken att jag kanske skulle missa utdelningen av nästa examinationsuppgift. Till slut började jag få svårt att andas, så jag bestämde mig för att jag skulle gå till föreläsningen.
Föreläsning var väldigt sövande, så jag satt bara och längtade hem. Efter pausen så delades examinationsuppgiften ut, och det var dags att "blida grupp". Ångest, ångest, ångest.
När föreläsningen var slut gick jag till apoteket för att hämta ut medicin. Det var lång kö, och jag hade så mycket ångest att det kröp i hela kroppen. Jag ville bara gå därifrån, men jag var tvungen att hämta ut medicinen.
Lite senare på dagen var det dags för grupparbete. Det fina vädret har resulterat i att det är jättemycket människor överallt, så det var plågsamt att gå till universitetet. Jag kände mig ful, äcklig och allmänt missnöjd med mig själv.Jag tyckte att alla människor jag såg var perfekta, och att jag var ett missfoster som inte hör hemma i deras värld.
Grupparbetet gick bra, men nu har jag ångest igen. Jag vet verkligen inte varför.
Jag räknar timmarna tills det är dags för min eftermiddags medicin...
Nu måste jag sätta mig med rättspsykologin. Kanske kan lite pluggande göra att jag blir mindre ångestfylld? Det är värt ett försök.
Tre psykfall bildar grupp
En liten rolig notis: Jag ska skriva min H & V-uppsats tillsammans med två av mina kursare. Den ena hade varit inlagd på psykiatrisk slutenvårdsavdelning, den andra har lidit av svår panikångest.
Vi psykfall vet hur vi ska hitta varandra :D
Vi psykfall vet hur vi ska hitta varandra :D
Forgive and Forget!?
Nu är det dags för grupparbete på H & V-kursen. Vi ska tänka ut en fiktiv hämnd och sedan skriva en uppsats på fem sidor i vilken vi skriver om hämnd kontra förlåtelse. Tillåt mig att kräkas!
Det är så fruktansvärt uppenbart att det är meningen att vi ska komma fram till att hämnd är fel och att det är mycket bättre att förlåta. Det är onödigt att ge oss en uppgift som förväntas generera ett visst svar! Så ska det inte vara på universitetet! Är det inte meningen att vi ska öva upp ett "kritiskt tänkande"? Hur sa vi lyckas med det när vi får så idiotiska uppgifter?
Inte nog med att uppsatsen är idiotisk, det är en gruppuppgift, d.v.s. kommer ta en evighet att utföra, kursen går faktiskt på HALVFART!!!
Lycka!
Det är så fruktansvärt uppenbart att det är meningen att vi ska komma fram till att hämnd är fel och att det är mycket bättre att förlåta. Det är onödigt att ge oss en uppgift som förväntas generera ett visst svar! Så ska det inte vara på universitetet! Är det inte meningen att vi ska öva upp ett "kritiskt tänkande"? Hur sa vi lyckas med det när vi får så idiotiska uppgifter?
Inte nog med att uppsatsen är idiotisk, det är en gruppuppgift, d.v.s. kommer ta en evighet att utföra, kursen går faktiskt på HALVFART!!!
Lycka!
tisdag 28 april 2009
Kanske finns det hopp!?
Dagens morbida tanke:
Jag var på träningen och tänkte på självskadebeteende i allmänhet. Jag fick plötsligt ett minne av en dokumentär som jag såg för länge sedan om en tjej som hade BDD (body dysmorphic disorder), d.v.s. hatade sitt utseende så mycket att hon inte kunde visa sig från andra människor och tyckte att hon såg vanställd ut fast hon inte gjorde det, etc. Hon blev besatt av sin näsa och ville rätta till denna med plastik-kirurgi. När hon inte fick göra operationen p.g.a. sin sjukdom tog hon en kniv och gick in i badrummet för att skära av sin egen näsa eftersom hon tyckte att den var vanställd.
Visst är det hemskt ibland, men jag är tacksam att jag inte så allvarlig patologi som tjejen med BDD. Kanske finns det hopp för oss vilsna borderlinesjälar!?
Jag var på träningen och tänkte på självskadebeteende i allmänhet. Jag fick plötsligt ett minne av en dokumentär som jag såg för länge sedan om en tjej som hade BDD (body dysmorphic disorder), d.v.s. hatade sitt utseende så mycket att hon inte kunde visa sig från andra människor och tyckte att hon såg vanställd ut fast hon inte gjorde det, etc. Hon blev besatt av sin näsa och ville rätta till denna med plastik-kirurgi. När hon inte fick göra operationen p.g.a. sin sjukdom tog hon en kniv och gick in i badrummet för att skära av sin egen näsa eftersom hon tyckte att den var vanställd.
Visst är det hemskt ibland, men jag är tacksam att jag inte så allvarlig patologi som tjejen med BDD. Kanske finns det hopp för oss vilsna borderlinesjälar!?
Utpekad för andra gången
Jag mådde ganska bra igår och var nöjd eftersom jag inte hade självskadat sen i fredags, jag kände mig kompetent och stolt. Av någon anledning självskadar jag varje måndag, men igår hade jag inte gjort det när det var dags att gå till träningen, så jag tog ut segern i förskott och tänkte: "jag klarade av att vara självskadefri idag också!".
På måndagarna tränar jag först body combat och sedan body balance. Eftersom det sista passet är slut kl. 21.30 och p.g.a. att jag ofta har ångest på måndagarna brukar jag inte delta i avslappningen efter balance-passet. Jag brukar alltså avlägsna mig från lokalen på det diskret sätt när det är dags för avslappning. När jag skulle rulla ihop min träningsmatta och gå ställde sig instruktören upp och sa med arg röst att det absolut inte var meningen att man skulle gå hem innan passet var slut och att det hade varit mycket "spring" på sista tiden. Det är bara jag som brukar gå innan passet är slut, så jag kände mig väldigt utpekad. Jag blev lite chockad när hon sa så inför hela gruppen, det kändes som om det var mig hon var arg på.
När jag kom ut från träningslokalen började tankarna mala i huvudet, jag kände mig värdelös samt kände att jag förstör för hela gruppen. Till saken hör att jag blev "utpekad" i onsdags av en föreläsare på H & V-kursen (han ville inte att jag skulle delta i en mindfulness-övning tillsammans med resten av gruppen). Alla känslor kom upp till ytan igen och när jag kom hem letade jag upp mitt självskadeverktyg och självskadade för mycket. Så var den dagen förstörd.
Idag har jag varit på individual-DBT, så jag hade tillfälle att prata igenom gårdagens hädelse med Åsa, vilket har resulterat i att jag mår lite bättre nu. Jag fick numret till Åsas personsökare så att jag kan ringa henne när jag vill. Trots att telefonsamtalen endast får vara fem minuter långa känns det bra att hon finns där när jag verkligen behöver hjälp. Hon sa: "det är bättre att du ringer mig än att du skadar dig", jag vet inte varför men jag blev så oerhört rörd när hon sa det. Det känns verkligen som om hon bryr sig om mig! Jag känner att jag idealiserar Åsa ganska rejält för tillfället.
Jag fick precis ett samtal från psyk och fick på så sätt reda på att veckans FT är inställd, och det känns lite frustrerande eftersom jag har gjort veckans hemuppgift och är redo för en ny.
På måndagarna tränar jag först body combat och sedan body balance. Eftersom det sista passet är slut kl. 21.30 och p.g.a. att jag ofta har ångest på måndagarna brukar jag inte delta i avslappningen efter balance-passet. Jag brukar alltså avlägsna mig från lokalen på det diskret sätt när det är dags för avslappning. När jag skulle rulla ihop min träningsmatta och gå ställde sig instruktören upp och sa med arg röst att det absolut inte var meningen att man skulle gå hem innan passet var slut och att det hade varit mycket "spring" på sista tiden. Det är bara jag som brukar gå innan passet är slut, så jag kände mig väldigt utpekad. Jag blev lite chockad när hon sa så inför hela gruppen, det kändes som om det var mig hon var arg på.
När jag kom ut från träningslokalen började tankarna mala i huvudet, jag kände mig värdelös samt kände att jag förstör för hela gruppen. Till saken hör att jag blev "utpekad" i onsdags av en föreläsare på H & V-kursen (han ville inte att jag skulle delta i en mindfulness-övning tillsammans med resten av gruppen). Alla känslor kom upp till ytan igen och när jag kom hem letade jag upp mitt självskadeverktyg och självskadade för mycket. Så var den dagen förstörd.
Idag har jag varit på individual-DBT, så jag hade tillfälle att prata igenom gårdagens hädelse med Åsa, vilket har resulterat i att jag mår lite bättre nu. Jag fick numret till Åsas personsökare så att jag kan ringa henne när jag vill. Trots att telefonsamtalen endast får vara fem minuter långa känns det bra att hon finns där när jag verkligen behöver hjälp. Hon sa: "det är bättre att du ringer mig än att du skadar dig", jag vet inte varför men jag blev så oerhört rörd när hon sa det. Det känns verkligen som om hon bryr sig om mig! Jag känner att jag idealiserar Åsa ganska rejält för tillfället.
Jag fick precis ett samtal från psyk och fick på så sätt reda på att veckans FT är inställd, och det känns lite frustrerande eftersom jag har gjort veckans hemuppgift och är redo för en ny.
måndag 27 april 2009
Mindfulness för missfoster
Nu är jag äntligen klar med min mindfulness-uppsats! :D
Det är lite "missfoster-varning" på min beskrivning av mindfulness-övningen som jag gjorde, men det får min lärare stå ut med!
Dock vet jag att nästa uppsats måste skrivas i grupp och det känner jag mig inte helt bekväm med.
I övrigt känner jag mig ganska nöjd och tillfreds med livet, för en gångs skull! ;)
Det är lite "missfoster-varning" på min beskrivning av mindfulness-övningen som jag gjorde, men det får min lärare stå ut med!
Dock vet jag att nästa uppsats måste skrivas i grupp och det känner jag mig inte helt bekväm med.
I övrigt känner jag mig ganska nöjd och tillfreds med livet, för en gångs skull! ;)
söndag 26 april 2009
Allmänt omotiverad
I det stora hela mår jag ganska bra. Jag har lyckats läsa lite till rättspsyk-tentan, men jag känner mig allmänt rastlös och irritabel. Jag har svårt att koncentrera mig på något en längre stund eftersom ångesten snabbt kommer smygande och tar över.
Jag vet att jag måste städa idag, och jag har svårt för att tvinga mig själv att göra det när jag har ångest. Jag börjar även få ångest inför rättspsyk-tentan, eftersom det snart bara är mindre än två veckor kvar. Jag vet att jag har läst alldeles för lite. Ibland önskar jag att min besatthet av att få bra betyg kunde komma tillbaka så att jag kunde börja ställa krav på mig själv igen.
Jag vet att jag måste städa idag, och jag har svårt för att tvinga mig själv att göra det när jag har ångest. Jag börjar även få ångest inför rättspsyk-tentan, eftersom det snart bara är mindre än två veckor kvar. Jag vet att jag har läst alldeles för lite. Ibland önskar jag att min besatthet av att få bra betyg kunde komma tillbaka så att jag kunde börja ställa krav på mig själv igen.
lördag 25 april 2009
Min husfixarångest är förvunnen!
Nu har jag kommit hem från husfixardagen. Det fanns inte så mycket att göra, så det blev mest att man stod och tittade på när en av två personer jobbade :)
Det känns bra att det är avklarat, jag har nästan lust att putsa mina fönster, men det blir nog imorgon istället. Tyvärr måste jag sätta mig och skriva min mindfulness-uppsats.
Det känns bra att det är avklarat, jag har nästan lust att putsa mina fönster, men det blir nog imorgon istället. Tyvärr måste jag sätta mig och skriva min mindfulness-uppsats.
Husfixarångest
Idag är det husfixardag, vilket innebär att alla från bostadsrättsföreningen (som har möjlighet) samlas och städar gemensamma utrymmen (t.ex. källare och vind) samt "fixar" saker som behöver fixas. Om man inte är närvarande på husfixardagen så får man göra en "ersättnings-uppgift" vid ett senare tillfälle. Ersättnings-uppgifterna brukar vara väldigt tidskrävande och jobbiga, så det är bättre att delta när det är husfixardag så att man får det överstökat, det brukar inte ta längre tid än en timme.
Jag vet inte varför men jag får alltid jättemycket ångest inför husfixardagarna.
Vi brukar ha husfixardagarna på söndagar, men lyckligtvis dubbelkollande jag vilken tid och dag det var denna gång och upptäckte till min förfäran att vi ska ha husfixardag idag. Nu har jag hemsk ångest och vill inget hellre än att gå och lägga mig igen och dra täcket över huvudet, men jag måste tvinga mig själv att delta i husfixandet.
Jag vet att det brukar kännas bra när husfixardagen är över, men det är ganska svårt att tänka rationellt just nu.
Jag vet inte varför men jag får alltid jättemycket ångest inför husfixardagarna.
Vi brukar ha husfixardagarna på söndagar, men lyckligtvis dubbelkollande jag vilken tid och dag det var denna gång och upptäckte till min förfäran att vi ska ha husfixardag idag. Nu har jag hemsk ångest och vill inget hellre än att gå och lägga mig igen och dra täcket över huvudet, men jag måste tvinga mig själv att delta i husfixandet.
Jag vet att det brukar kännas bra när husfixardagen är över, men det är ganska svårt att tänka rationellt just nu.
fredag 24 april 2009
Nu har jag skrivit 100 blogginlägg!
Som tidigare nämnt så hade jag ett möte med prefekten (Per) idag för att diskutera H & V kursen.
Jag är så fruktansvärt trött på att bli diskriminerad för att jag är psykiskt sjuk. Min föreläsare anser att det är extremt viktigt att jag inte är till besvär, men tänker han någonsin på att jag inte mår bra av att bli särbehandlad på ett negativt sätt?
Per förstod min frustration samt att jag blir provocerad av de budskap som förmedlas på kursen. Han sa att jag gärna fick dela med mig av mina erfarenheter, men arr det var bättre att jag inledde mina kommentarer med "jag har läst..." eller "jag har hört att..." istället för "jag har upplevt...". Han sa att detta berodde på att vissa av mina kursare antagligen inte klarar av att höra om min psykiska ohälsa, men att jag kan uttala mig om psykisk ohälsa i allmänhet. Jag förstår till viss del hur han resonerar, men jag tycker att universitetsstudenter borde vara lite mer öppensinnade. Tyvärr finns det inte särskilt mycket jag kan göra för att få mina kursare att ända åsikt..
Jag brukar alltid må ganska bra när jag har pratat med Per, jag får en chans att reda ut frågetecken och prata om mina svårigheter. Jag berättade för honom att jag har sökt till psykologprogrammet. Han sa att han trodde att jag skulle bli en jätteduktig psykolog (om jag kommer in på programmet, vilket jag inte kommer att göra). Det var väldigt trevligt att höra!
Dagen har alltså varit bra förutom att jag självskadade i morse. Jag började använda mig av lättare-sagt-än-gjort-färdigheter när jag fick ångest, men eftersom jag skulle iväg så hade jag inte tid att lägga en timme på att aktivt försöka stå emot impulserna. Det var mycket enklare att ta bort ångesten genom självskadande.
Jag är lite orolig för hur det ska fungera om jag blir mindre aggressiv på föreläsningarna. Aggressiviteten har fungerat som ett sätt att få utlopp för mina negativa känslor, aggressiviteten har alltså fyllt den funktion som självskadandet brukade fylla. Kanske kommer jag att självskada mer om jag gör ett färre antal provocerande kommentarer? Det återstår att se.
Jag är så fruktansvärt trött på att bli diskriminerad för att jag är psykiskt sjuk. Min föreläsare anser att det är extremt viktigt att jag inte är till besvär, men tänker han någonsin på att jag inte mår bra av att bli särbehandlad på ett negativt sätt?
Per förstod min frustration samt att jag blir provocerad av de budskap som förmedlas på kursen. Han sa att jag gärna fick dela med mig av mina erfarenheter, men arr det var bättre att jag inledde mina kommentarer med "jag har läst..." eller "jag har hört att..." istället för "jag har upplevt...". Han sa att detta berodde på att vissa av mina kursare antagligen inte klarar av att höra om min psykiska ohälsa, men att jag kan uttala mig om psykisk ohälsa i allmänhet. Jag förstår till viss del hur han resonerar, men jag tycker att universitetsstudenter borde vara lite mer öppensinnade. Tyvärr finns det inte särskilt mycket jag kan göra för att få mina kursare att ända åsikt..
Jag brukar alltid må ganska bra när jag har pratat med Per, jag får en chans att reda ut frågetecken och prata om mina svårigheter. Jag berättade för honom att jag har sökt till psykologprogrammet. Han sa att han trodde att jag skulle bli en jätteduktig psykolog (om jag kommer in på programmet, vilket jag inte kommer att göra). Det var väldigt trevligt att höra!
Dagen har alltså varit bra förutom att jag självskadade i morse. Jag började använda mig av lättare-sagt-än-gjort-färdigheter när jag fick ångest, men eftersom jag skulle iväg så hade jag inte tid att lägga en timme på att aktivt försöka stå emot impulserna. Det var mycket enklare att ta bort ångesten genom självskadande.
Jag är lite orolig för hur det ska fungera om jag blir mindre aggressiv på föreläsningarna. Aggressiviteten har fungerat som ett sätt att få utlopp för mina negativa känslor, aggressiviteten har alltså fyllt den funktion som självskadandet brukade fylla. Kanske kommer jag att självskada mer om jag gör ett färre antal provocerande kommentarer? Det återstår att se.
torsdag 23 april 2009
Jag kan inte slappna av
Jag var och tränade yoga ikväll. I det stora hela gick det bra, men när vi kommer fram till avslappningen så låser det sig för mig. Jag kan inte koncentrera mig på avslappnings-instruktionerna som ges och tankarna börjar gå på "high-speed". Jag kan inte ta det lugnt, jag går i stället upp i varv, och blir extremt uppmärksam på ljuden från gymmet (som ligger utanför träningssalen), ljuden från gatan utanför, etc.
När jag märker att jag är på väg att misslyckas med avslappningen blir jag irriterad på mig själv och blir på så sätt ännu mer stressad. En negativ spiral med andra ord.
Varför kan jag inte bara ta det lugnt och vara närvarande i nuet?
När jag märker att jag är på väg att misslyckas med avslappningen blir jag irriterad på mig själv och blir på så sätt ännu mer stressad. En negativ spiral med andra ord.
Varför kan jag inte bara ta det lugnt och vara närvarande i nuet?
Varför innehåller språket så få negativa adjektiv?
Idag känner jag att språket inte innehåller så pass många negativa adjektiv som det krävs för att kunna beskriva mig. Jag äcklas av mig själv.
Jag har varit på ett rättspsyk-seminarium, men jag hade svårt att koncentrera mig p.g.a. min ångest.
Imorgon har jag ett möte med prefekten. Vi ska diskutera H & V-kursen, så jag får hoppas att det går bra.
Jag har varit på ett rättspsyk-seminarium, men jag hade svårt att koncentrera mig p.g.a. min ångest.
Imorgon har jag ett möte med prefekten. Vi ska diskutera H & V-kursen, så jag får hoppas att det går bra.
onsdag 22 april 2009
Dagens fördom
Jag är fruktansvärt arg på en föreläsare på H & V-kursen. Jag orkar inte skriva ner allt han har sagt till mig under kursens gång. Sammanfattningsvis så brukar hans uttalanden inte vara särskilt väl underbyggda.
Det är meningen att vi ska göra en mindfulness-uppgift som en del av kursen. Föreläsaren inledde dagens föreläsning med att fråga hur det hade gått för oss. Jag sa att jag hade dissocierat när jag gjorde uppgiften. Föreläsaren bemötte min kommentar med att säga till mig att jag inte hade dissocierat, han fortsatte med att säga att jag bara hade "tolkat" det jag hade upplevt som dissociation. Ursäkta mig, men VAD VET HAN OM DET?? Man ska inte förringa en annan människas upplevelser!
När jag bemötte hans kommentar med att förklara att min upplevelse absolut skulle klassas som dissociation inom psykiatrin så sa han ännu en gång att jag "trodde" att jag hade dissocierat eftersom jag hade tolkat en "helt normal upplevelse" som dissociation. Jag blev väldigt arg och det hela kulminerade med att en av mina "kurskamrater" gratulerade mig för att jag hade lyckats uppnå ett dissociativt tillstånd. Det hela kändes väldigt surrealistiskt...
När det var dags för oss att göra en mindfulness-övning i klassrummet bad föreläsaren mig att gå hem eftersom han inte ville att jag skulle få ångest. Han sa även att han hade pratat med prefekten för att informera honom om att jag hade svårigheter med uppsatsen.
Jag kände mig som en inkompetent psykiskt-störd idiot...
När jag gick hem kändes det som att jag hade en mindre tornado av känslor inuti mig. Jag ringde Lilith och pratade av mig vilket genast gjorde att tornadon blev avsevärt mycket mindre! <3
Jag är trött på alla fördomar som finns om psykisk ohälsa...
Det är meningen att vi ska göra en mindfulness-uppgift som en del av kursen. Föreläsaren inledde dagens föreläsning med att fråga hur det hade gått för oss. Jag sa att jag hade dissocierat när jag gjorde uppgiften. Föreläsaren bemötte min kommentar med att säga till mig att jag inte hade dissocierat, han fortsatte med att säga att jag bara hade "tolkat" det jag hade upplevt som dissociation. Ursäkta mig, men VAD VET HAN OM DET?? Man ska inte förringa en annan människas upplevelser!
När jag bemötte hans kommentar med att förklara att min upplevelse absolut skulle klassas som dissociation inom psykiatrin så sa han ännu en gång att jag "trodde" att jag hade dissocierat eftersom jag hade tolkat en "helt normal upplevelse" som dissociation. Jag blev väldigt arg och det hela kulminerade med att en av mina "kurskamrater" gratulerade mig för att jag hade lyckats uppnå ett dissociativt tillstånd. Det hela kändes väldigt surrealistiskt...
När det var dags för oss att göra en mindfulness-övning i klassrummet bad föreläsaren mig att gå hem eftersom han inte ville att jag skulle få ångest. Han sa även att han hade pratat med prefekten för att informera honom om att jag hade svårigheter med uppsatsen.
Jag kände mig som en inkompetent psykiskt-störd idiot...
När jag gick hem kändes det som att jag hade en mindre tornado av känslor inuti mig. Jag ringde Lilith och pratade av mig vilket genast gjorde att tornadon blev avsevärt mycket mindre! <3
Jag är trött på alla fördomar som finns om psykisk ohälsa...
Ny i gruppen
Idag var jag på DBT-färdighetsträning för första gången. Jag var fruktansvärt nervös när jag gick dit, jag var säker på att alla skulle hata mig. När jag kom dit så kändes det helt okej, både terapeuterna och gruppdeltagarna var väldigt välkomnande.
Nu efteråt vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Det var väldigt påfrestande att höra om de andra gruppdeltagarnas svårigheter samt att se hur dessa svårigheter har märkt dem för livet (bokstavligt talat!). Trots att det var jobbigt var det även en enorm lättnad att sitta i ett rum där alla (förutom) terapeuterna är lika störda.
Terapeuterna var överdrivet positiva, vilket kändes lite opassande när svåra ämnen kom på tal. Jag tyckte även att de valde att validera oss på ett lite väl uppenbart sätt. Varje gång någon hade ställt en fråga så avslutade tearapeuterna sina svar med att upprepa 3-4 gånger vilken fantastiskt bra fråga det var som hade ställts. När någon validerar på ett så uppenbart sätt så känns det inte äkta..
Jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på det som sades p.g.a. att jag var nervös och ångestfylld, dessutom drack jag två koppar kaffe vilket resulterade i att jag blev ännu mer ångestfylld. Mina händer började skaka och jag lyckades spilla både kaffe och mjölk på bordet och på mina informationsblad.
FT:n avslutades med att en av terapeuterna förklarade begreppet "wisemind". Avslutningsvis så fick vi en hemuppgift som ska presenteras nästa vecka.
Spontant så tyckte jag att FT:n var ganska plågsam, men jag hoppas att jag är inte är lika nervös nästa vecka så att jag kan ta till mig den information som ges.
Nu efteråt vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Det var väldigt påfrestande att höra om de andra gruppdeltagarnas svårigheter samt att se hur dessa svårigheter har märkt dem för livet (bokstavligt talat!). Trots att det var jobbigt var det även en enorm lättnad att sitta i ett rum där alla (förutom) terapeuterna är lika störda.
Terapeuterna var överdrivet positiva, vilket kändes lite opassande när svåra ämnen kom på tal. Jag tyckte även att de valde att validera oss på ett lite väl uppenbart sätt. Varje gång någon hade ställt en fråga så avslutade tearapeuterna sina svar med att upprepa 3-4 gånger vilken fantastiskt bra fråga det var som hade ställts. När någon validerar på ett så uppenbart sätt så känns det inte äkta..
Jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på det som sades p.g.a. att jag var nervös och ångestfylld, dessutom drack jag två koppar kaffe vilket resulterade i att jag blev ännu mer ångestfylld. Mina händer började skaka och jag lyckades spilla både kaffe och mjölk på bordet och på mina informationsblad.
FT:n avslutades med att en av terapeuterna förklarade begreppet "wisemind". Avslutningsvis så fick vi en hemuppgift som ska presenteras nästa vecka.
Spontant så tyckte jag att FT:n var ganska plågsam, men jag hoppas att jag är inte är lika nervös nästa vecka så att jag kan ta till mig den information som ges.
tisdag 21 april 2009
Dagens DBT
Idag har jag varit på DBT-individualterapi. Jag var säker på att jag skulle få en utskällning eftersom jag har självskadat 4 ggr sedan jag och Åsa träffades förra veckan.
DBT är så fruktansvärt förvirrande, man vet aldrig vad man ska vänta sig. Ibland blir man nästintill förolämpad och ibland så blir man överöst med beröm. Det verkar inte finnas något system i det hela, varje terapi-session är som ett kinder-ägg. Idag fick jag beröm, Åsa tyckte att det var jättebra att jag inte måste skära mig innan jag ska lämna lägenheten samt att jag inte behöver skära mig innan föreläsningar. Hon till och med spontan-dansade när jag berättade det :D
Hon tycker att jag har gjort stora framsteg, vilket var väldigt roligt att höra, jag blev nästan lite stolt.
Vi pratade om några av de paradoxer som finns i mitt liv samt om min ilska. DBT:n är väldigt givande, så varje terapi-session resulterar i nya insikter. Imorgon ska jag på färdighetsträning för första gången, men jag är inte så nervös som jag förväntade mig att jag skulle vara.
DBT är så fruktansvärt förvirrande, man vet aldrig vad man ska vänta sig. Ibland blir man nästintill förolämpad och ibland så blir man överöst med beröm. Det verkar inte finnas något system i det hela, varje terapi-session är som ett kinder-ägg. Idag fick jag beröm, Åsa tyckte att det var jättebra att jag inte måste skära mig innan jag ska lämna lägenheten samt att jag inte behöver skära mig innan föreläsningar. Hon till och med spontan-dansade när jag berättade det :D
Hon tycker att jag har gjort stora framsteg, vilket var väldigt roligt att höra, jag blev nästan lite stolt.
Vi pratade om några av de paradoxer som finns i mitt liv samt om min ilska. DBT:n är väldigt givande, så varje terapi-session resulterar i nya insikter. Imorgon ska jag på färdighetsträning för första gången, men jag är inte så nervös som jag förväntade mig att jag skulle vara.
måndag 20 april 2009
En jobbig människa...
Nu ska jag klaga på en sak som jag kanske inte borde klaga på, men jag kan helt enkelt inte låta bli...
Jag var och tränade body combat idag, och det var en nybörjare som ställde sig i vägen för mig. I början flyttade jag mig till en annan plats i salen och tänkte att det inte är så lätt för en nybörjare att veta hur stor plats varje person behöver. Men varje gång jag flyttade mig så flyttade hon sig också så att det var jättesvårt för mig att sparka och slå utan att träffa henne. Jag flyttade runt under större delen av träningspasset, men var jag än ställde mig lyckade hon vara i vägen. Eftersom jag är som jag är så hade jag lyckats blir riktigt arg på henne i slutet av passet.
Under de sista 5-10 minuterna av träningspasset brukar vi göra styrkeövningar på mattor som placeras ut på golvet. Den jobbiga tjejen placerade sin matta så att jag nästan inte fick plats med min, och när vi höll på med styrkeövningarna så sparkade hon till sin matta så att den kom rakt i mitt ansikte (det var inte en olyckshändelse!). När jag fick mattan på mig så blev jag så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag förstår inte hur man kan vara så hänsynslös!!!
Lyckligtvis så kunde jag hålla mig lugn.
Jag hade mer än gärna gett henne en spark i huvudet...
Jag var och tränade body combat idag, och det var en nybörjare som ställde sig i vägen för mig. I början flyttade jag mig till en annan plats i salen och tänkte att det inte är så lätt för en nybörjare att veta hur stor plats varje person behöver. Men varje gång jag flyttade mig så flyttade hon sig också så att det var jättesvårt för mig att sparka och slå utan att träffa henne. Jag flyttade runt under större delen av träningspasset, men var jag än ställde mig lyckade hon vara i vägen. Eftersom jag är som jag är så hade jag lyckats blir riktigt arg på henne i slutet av passet.
Under de sista 5-10 minuterna av träningspasset brukar vi göra styrkeövningar på mattor som placeras ut på golvet. Den jobbiga tjejen placerade sin matta så att jag nästan inte fick plats med min, och när vi höll på med styrkeövningarna så sparkade hon till sin matta så att den kom rakt i mitt ansikte (det var inte en olyckshändelse!). När jag fick mattan på mig så blev jag så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag förstår inte hur man kan vara så hänsynslös!!!
Lyckligtvis så kunde jag hålla mig lugn.
Jag hade mer än gärna gett henne en spark i huvudet...
Hej, jag har borderline!
Idag känner jag mig som en bordis ända ut i fingerspetsarna!
Igår pratade jag med Lilith från kl. 20 till kl. 3 på natten, så det kändes nästan som om bordis-symbiosen återuppstod. Jag hade seperationsångest när det var dags att sluta prata och idag känner jag mig tom och ensam. Jag känner mig halv.
När Lilith var och hälsade på skrev vi våra namn på en liten papperslapp. Först skulle jag visa henne de två olika handstilar som jag växlar mellan, sen skulle hon visa mig sin handstil. Jag vet att jag är töntig, men jag klarar inte av att slänga papperslappen, jag har istället placerat den bredvid min dator...
Det är nästan lite pinsamt att erkänna. Jag känner mig som ett riktigt bordis-missfoster...
Jag saknar dig och ser fram emot att träffa dig! <3
Igår pratade jag med Lilith från kl. 20 till kl. 3 på natten, så det kändes nästan som om bordis-symbiosen återuppstod. Jag hade seperationsångest när det var dags att sluta prata och idag känner jag mig tom och ensam. Jag känner mig halv.
När Lilith var och hälsade på skrev vi våra namn på en liten papperslapp. Först skulle jag visa henne de två olika handstilar som jag växlar mellan, sen skulle hon visa mig sin handstil. Jag vet att jag är töntig, men jag klarar inte av att slänga papperslappen, jag har istället placerat den bredvid min dator...
Det är nästan lite pinsamt att erkänna. Jag känner mig som ett riktigt bordis-missfoster...
Jag saknar dig och ser fram emot att träffa dig! <3
söndag 19 april 2009
Vardagsfrustration
Jag blir väldigt lätt frustrerad, jag har inte längre något tålamod.
Imorgon var det meningen att vi skulle ha en extrainsatt föreläsning kl. 10, föreläsaren skulle lägga upp ett meddelande på kurshemsidan så att vi vet vilken lokal vi ska vara i. Det har hon så klart inte gjort.
Vardagsfrustration...
Imorgon var det meningen att vi skulle ha en extrainsatt föreläsning kl. 10, föreläsaren skulle lägga upp ett meddelande på kurshemsidan så att vi vet vilken lokal vi ska vara i. Det har hon så klart inte gjort.
Vardagsfrustration...
I riskzonen
För mig är det farligt att vara på bra humör, det enda jag kan tänka på är självskador. Jag har en extrem abstinens, så när jag kommer hem så kommer jag att befinna mig i självskade-riskzonen.
Jag vet att jag borde sitta och tänka ut en massa lättare-sagt-än-gjort-färdigheter som jag kan använda mig av, men jag orkar helt enkelt inte.
Jag vill inte ge efter, men jag orkar inte hålla emot...
Jag vet att jag borde sitta och tänka ut en massa lättare-sagt-än-gjort-färdigheter som jag kan använda mig av, men jag orkar helt enkelt inte.
Jag vill inte ge efter, men jag orkar inte hålla emot...
Färdighetsträning
Idag är jag på bra humör! :D
På onsdag ska jag gå på DBT-färdighetsträning för första gången och jag är redan nervös. Om jag känner mig själv rätt så kommer de paranoida tankarna gå på högvarv då jag försöker analysera de andra gruppdeltagarna och försöker lista ut vad de har för åsikter om mig. Jag är rädd för att jag kommer att bli utstött, att alla i gruppen kommer att hata mig etc. Jag vet att det inte är realistiskt att tänka så, men, men...
Jag vill så gärna att DBT:n ska fungera, inget får gå fel..
På onsdag ska jag gå på DBT-färdighetsträning för första gången och jag är redan nervös. Om jag känner mig själv rätt så kommer de paranoida tankarna gå på högvarv då jag försöker analysera de andra gruppdeltagarna och försöker lista ut vad de har för åsikter om mig. Jag är rädd för att jag kommer att bli utstött, att alla i gruppen kommer att hata mig etc. Jag vet att det inte är realistiskt att tänka så, men, men...
Jag vill så gärna att DBT:n ska fungera, inget får gå fel..
lördag 18 april 2009
fredag 17 april 2009
Det är jag som måste sluta
Jag vet att jag måste sluta skada mig, det finns igen annan som kan göra det åt mig. Det är jag som måste göra ett medvetet val. Det är jag som måste börja vara snäll mot mig själv.
Det känns så fruktansvärt svårt, som ett skyhögt hinder som jag inte kan hoppa över. Jag vet att det är meningen att jag ska ta ett litet steg i taget, men ibland känns det som om jag aldrig kommer att klara det.
Jag misstänker att Åsa inte tror att jag kommer att bli självskadefri, hon pratar om att "dra ner på skadorna", hon säger inte att jag ska "sluta". Jag försår hur hon tänker. Jag vet inte om det finns något hopp för mig.
Det känns så fruktansvärt svårt, som ett skyhögt hinder som jag inte kan hoppa över. Jag vet att det är meningen att jag ska ta ett litet steg i taget, men ibland känns det som om jag aldrig kommer att klara det.
Jag misstänker att Åsa inte tror att jag kommer att bli självskadefri, hon pratar om att "dra ner på skadorna", hon säger inte att jag ska "sluta". Jag försår hur hon tänker. Jag vet inte om det finns något hopp för mig.
torsdag 16 april 2009
Ännu en uppsats...
Nu när jag äntligen har lämnat in min H & V-uppsats är det dags för nästa. Denna ska handla om mindfulness. Vi ska vara medvetet närvarande under en händelse och sedan skriva ner allt som vi tänkte på under detta stund.
För det första är mina tankar ofta väldigt disorganiserade och ibland har jag svårt att relatera till mina egna tankar/känslor, det känns som att det är någon annan som har satt in dessa i mitt huvud. För det andra så tänker jag nästan alltid i destruktiva banor, och hur roligt är det att läsa om mina hemska tankar. Jag tog upp dessa frågor med läraren och hon sa: "beskriv din verklighet". Kan hon inte förstå att det inte är så enkelt, om jag redan behärskade mindfulness-tekniker så hade jag inte behövt gå i DBT...
Jag blir så fruktansvärt arg och fientlig..
Jag borde kanske inte klaga, men jag kan inte låta bli...
För det första är mina tankar ofta väldigt disorganiserade och ibland har jag svårt att relatera till mina egna tankar/känslor, det känns som att det är någon annan som har satt in dessa i mitt huvud. För det andra så tänker jag nästan alltid i destruktiva banor, och hur roligt är det att läsa om mina hemska tankar. Jag tog upp dessa frågor med läraren och hon sa: "beskriv din verklighet". Kan hon inte förstå att det inte är så enkelt, om jag redan behärskade mindfulness-tekniker så hade jag inte behövt gå i DBT...
Jag blir så fruktansvärt arg och fientlig..
Jag borde kanske inte klaga, men jag kan inte låta bli...
Dåligt samvete och ett vidrigt kassettband
Idag har jag tagit det lugnt och sovit mycket. Jag har lite dåligt samvete eftersom det snart är rättspysk-tenta. Jag vet att jag borde vara produktiv men jag orkar helt enkelt inte.
Jag har lyssnat en del på DBT-kassettbandet. Jag har svårt att koncentrera mig på det som sägs eftersom jag inte kan sluta tänka på hur hemsk min röst låter, jag hoppas att en habitueringsprocess sker väldigt snart!
Jag har lyssnat en del på DBT-kassettbandet. Jag har svårt att koncentrera mig på det som sägs eftersom jag inte kan sluta tänka på hur hemsk min röst låter, jag hoppas att en habitueringsprocess sker väldigt snart!
onsdag 15 april 2009
Stolt medförfattare!?
Jag har fått (ett antal) mail av min f.d. kollega på universitetet angående forskningsprojektet som jag jobbade med. Nu är allt klart och artikeln är skriven. Det är redan bestämt att den ska publiceras i institutionens interna tidning. Min f.d. kollega ska skicka den till en tidning i USA. Så snart är man väl "känd" (inom forskarvärden).
Det hela känns så otroligt surrealistiskt, det känns inte som om det var jag som jobbade med projektet, det var en annan människa som inte finns länge. Det hela har gjort mig så fruktansvärt nedstämd.
Jag har börjat få ångest av att vistas på institutionen, kanske för att det påminner mig om mitt "andra" liv; ett liv under vilket jag var produktiv och energisk.
Nu sitter jag hemma och har ångest istället...Life is good!
Det hela känns så otroligt surrealistiskt, det känns inte som om det var jag som jobbade med projektet, det var en annan människa som inte finns länge. Det hela har gjort mig så fruktansvärt nedstämd.
Jag har börjat få ångest av att vistas på institutionen, kanske för att det påminner mig om mitt "andra" liv; ett liv under vilket jag var produktiv och energisk.
Nu sitter jag hemma och har ångest istället...Life is good!
tisdag 14 april 2009
En obehaglig känsla
Jag har en obehaglig och ihållande känsla av att det kommer att hända något hemskt idag...
Inspelad på band
Idag var jag på individualterapi. Jag tyckte att jag hade varit ganska duktig under veckan som gått, men det första Åsa sa när hon tittade på veckokortet var: "det var väldigt mycket självskador Josefin". Tack för den...
Det är en väldigt strikt hierarki i DBT:n, om man har självskadat måste man jobba med det innan man kan börja jobba med något annat. Med andra ord blev det mycket pratande om mitt självskadebeteende...
Vårt samtal spelades in på ett kassettband som jag fick med mig hem. Jag har ångest inför att lyssna på det, jag hatar att höra min egen röst på band och jag kommer med stor sannolikhet att börja äcklas av mig själv och tycka att jag säger konstiga saker. Jag ryser redan av obehag...
På eftermiddagen var det dags för rättspsyk-föreläsning. När jag kom dit så kunde inte föreläsaren få igång power point projektorn, så vi fick helt enkelt gå hem istället.
Mitt goda humör håller i sig, mycket p.g.a. det fina vädret!
Det är en väldigt strikt hierarki i DBT:n, om man har självskadat måste man jobba med det innan man kan börja jobba med något annat. Med andra ord blev det mycket pratande om mitt självskadebeteende...
Vårt samtal spelades in på ett kassettband som jag fick med mig hem. Jag har ångest inför att lyssna på det, jag hatar att höra min egen röst på band och jag kommer med stor sannolikhet att börja äcklas av mig själv och tycka att jag säger konstiga saker. Jag ryser redan av obehag...
På eftermiddagen var det dags för rättspsyk-föreläsning. När jag kom dit så kunde inte föreläsaren få igång power point projektorn, så vi fick helt enkelt gå hem istället.
Mitt goda humör håller i sig, mycket p.g.a. det fina vädret!
måndag 13 april 2009
Provokation och skrikande barn
Tack vare Lilith så fick jag en ny insikt i början av veckan; jag kom fram till att jag försöker provocera (mer eller mindre medvetet) på föreläsningar (genom att säga saker som gör folk upprörda). Detta är en försvarsmekanism samt ett sätt att stöta bort andra. De som vill prata med mig på föreläsningar trots mina provocerande uttalanden är ofta öppna människor som inte är rädda för det som är annorlunda
Jag har alltid varit väldigt försiktig när det gäller att lita på andra människor. Jag vill inte börja lita på någon som kommer att lämna mig när denna inser att jag är sjuk.
Det finns en teori (jag kommer tyvärr inte ihåg vem som kom på den) angående att människa helst av allt vill bli älskad. Om man inte blir älskad vill man bli hatad, om man inte blir hatad vill man bli fruktad, o.s.v. (jag kommer inte ihåg hur många nivåer det finns). På H & V-kursen blev det fel redan från början, så jag känner att ingen på kursen tycker om mig. P.g.a att jag känner att de inte tycker om mig så vill jag kanske att de ska hata mig istället?
Nu till något helt annat. Jag trodde att jag hade blivit av med mina hörselhallucinationer, men för ett litet tag sedan så hörde jag ett barn som skrek i hallen. Jag har dragit ned på mina antipsykotiska (jag är nere på normal dos igen), men jag behöver kanske höja igen? En hallucination är inget att få panik över. Det känns tryggt att det bara är att höja dosen om jag får fler hallucinationer.
Jag har alltid varit väldigt försiktig när det gäller att lita på andra människor. Jag vill inte börja lita på någon som kommer att lämna mig när denna inser att jag är sjuk.
Det finns en teori (jag kommer tyvärr inte ihåg vem som kom på den) angående att människa helst av allt vill bli älskad. Om man inte blir älskad vill man bli hatad, om man inte blir hatad vill man bli fruktad, o.s.v. (jag kommer inte ihåg hur många nivåer det finns). På H & V-kursen blev det fel redan från början, så jag känner att ingen på kursen tycker om mig. P.g.a att jag känner att de inte tycker om mig så vill jag kanske att de ska hata mig istället?
Nu till något helt annat. Jag trodde att jag hade blivit av med mina hörselhallucinationer, men för ett litet tag sedan så hörde jag ett barn som skrek i hallen. Jag har dragit ned på mina antipsykotiska (jag är nere på normal dos igen), men jag behöver kanske höja igen? En hallucination är inget att få panik över. Det känns tryggt att det bara är att höja dosen om jag får fler hallucinationer.
Jag hatar uppsatsen!
Jag har suttit och jobbat med uppsatsen under några timmar, och allt blev plötsligt så otroligt mycket sämre. Men nu är jag snart klar med den, det är ju alltid något...
En helt ny dag
När jag vaknade idag så kändes allt så otroligt mycket bättre än vad det gjorde igår. Ibland är det så, att jag vaknar och helt plötsligt är på ganska bra humör. Märkligt men trevligt.
söndag 12 april 2009
Uppsatsen...igen...
Här följer ytterligare ett inlägg om pospsyk uppsatsen (om jag bara hade vetat att det skulle vara såhär jobbigt...).
Jag sitter här med mitt gummiband och försöker få bort tankarna på att självskada, jag vill inte göra det tre dagar i rad eftersom tre dagar lätt blir till fyra, och fyra dagar blir lätt till fem, etc. Sen är jag nere på botten igen.
Det är nog tur att jag ska träffa DBT-Åsa på tisdag, jag känner att jag behöver hjälp.
Allt jag vill är att bli klar med den hemska uppsatsen, men just nu sitter jag och skriver "metod-delen" vilket innebär att jag måste skriva en massa positiva saker om mig själv.
Sen finns det ytterligare en sak som stör mig; jag vet att vi ska göra en mindfulness-övning på H & V-kursen på onsdag. Jag tror inte att jag kommer att klara det. Åsa har sagt till mig att jag bör ta det lugnt med mindfulness-övningar, att jag inte ska pressa mig själv att göra något som jag inte klarar av, det tar tid att lära sig. Jag kan tyvärr inte låta bli att gå på föreläsningen eftersom nästa inlämningsuppgift bygger på att vi ska använda oss av mindfulness-övningen hemma...Går jag inte på föreläsningen så klarar jag inte uppgiften...
Min hjärna vill inte vara med längre.
Jag sitter här med mitt gummiband och försöker få bort tankarna på att självskada, jag vill inte göra det tre dagar i rad eftersom tre dagar lätt blir till fyra, och fyra dagar blir lätt till fem, etc. Sen är jag nere på botten igen.
Det är nog tur att jag ska träffa DBT-Åsa på tisdag, jag känner att jag behöver hjälp.
Allt jag vill är att bli klar med den hemska uppsatsen, men just nu sitter jag och skriver "metod-delen" vilket innebär att jag måste skriva en massa positiva saker om mig själv.
Sen finns det ytterligare en sak som stör mig; jag vet att vi ska göra en mindfulness-övning på H & V-kursen på onsdag. Jag tror inte att jag kommer att klara det. Åsa har sagt till mig att jag bör ta det lugnt med mindfulness-övningar, att jag inte ska pressa mig själv att göra något som jag inte klarar av, det tar tid att lära sig. Jag kan tyvärr inte låta bli att gå på föreläsningen eftersom nästa inlämningsuppgift bygger på att vi ska använda oss av mindfulness-övningen hemma...Går jag inte på föreläsningen så klarar jag inte uppgiften...
Min hjärna vill inte vara med längre.
lördag 11 april 2009
Jag orkar inte
Nu är allt sådär jobbigt och hemskt igen. Jag vet inte var jag ska ta vägen länge, det känns som om jag är på väg rakt ner i mörkret.
Jag var och fixade naglarna på morgonen (de behövde verkligen kortas ner!), men det känns som om det aldrig har inträffat, som om jag har drömt hela händelsen. Det är väl dissociation antar jag...
Jag självskadade för andra dagen i rad. Jag har varit ganska duktig på sistonde och bara självskadat var tredje eller fjärde dag. Men nu blev det som sagt två dagar i rad. Det är så jobbigt, jag sitter och tänker hemska saker och plötsligt har jag självskadat. På något sätt känns det som om det blir så av sig själv, som att jag inte har någon kontroll.
Jag har tagit en stesolid, så jag är trött och förvirrad. Jag tror att jag ska försöka gå och lägga mig så snart som möjligt.
Varför gör det så ont?
Jag var och fixade naglarna på morgonen (de behövde verkligen kortas ner!), men det känns som om det aldrig har inträffat, som om jag har drömt hela händelsen. Det är väl dissociation antar jag...
Jag självskadade för andra dagen i rad. Jag har varit ganska duktig på sistonde och bara självskadat var tredje eller fjärde dag. Men nu blev det som sagt två dagar i rad. Det är så jobbigt, jag sitter och tänker hemska saker och plötsligt har jag självskadat. På något sätt känns det som om det blir så av sig själv, som att jag inte har någon kontroll.
Jag har tagit en stesolid, så jag är trött och förvirrad. Jag tror att jag ska försöka gå och lägga mig så snart som möjligt.
Varför gör det så ont?
När positivt tänkande är obehagligt
Nu sitter jag här och försöker skriva min pospsyk-uppsats. Det tar emot så ofantligt mycket, jag mår illa av att läsa i läroboken (som för övrigt är äckligt gul och har en massa solrosor och leende barn på framsidan. Jag ryser av obehag). Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här, jag tycker att jag uppskattar livet efter bästa förmåga, men uppsatsen får mig att inse att jag kunde ha mått mycket bättre. Jag känner mig som en oerhört negativ människa som inte kan något annat än att lida och självskada.
När jag träffade Lilith sa hon att hon upplevde mig som socialt kompetent och "glad". Hon är en av de få människor som jag vågat öppna mig för, så om hon såg att det fanns något positivt inom mig så borde det ju finnas där. Problemet är att jag inte kan hitta det. Jag letar och letar men fastnar i mörkret.
Jag har bara skrivit några rader på uppsatsen. Trots detta finns ångesten redan där och vill att jag ska göra något annat, skjuta upp problemet till en annan dag. Jag måste medge att impulsen är lockande, men jag vet att jag måste ta tag i problemet nu, trots att jag varken orkar eller vill.
Jag ska gå och träna i eftermiddag, det brukar få mig att må bättre. Jag ska prova en ny träningsform som tydligen är "avancerad". Jag är lite rädd för att jag inte ska klara koreografin. Perfektionisten i mig sparkar och skriker och vill inte att jag ska gå dit när jag vet att jag inte kommer att vara "perfekt". Jag får väl försöka göra mitt bästa och låta bli att titta på alla andra.
När jag träffade Lilith sa hon att hon upplevde mig som socialt kompetent och "glad". Hon är en av de få människor som jag vågat öppna mig för, så om hon såg att det fanns något positivt inom mig så borde det ju finnas där. Problemet är att jag inte kan hitta det. Jag letar och letar men fastnar i mörkret.
Jag har bara skrivit några rader på uppsatsen. Trots detta finns ångesten redan där och vill att jag ska göra något annat, skjuta upp problemet till en annan dag. Jag måste medge att impulsen är lockande, men jag vet att jag måste ta tag i problemet nu, trots att jag varken orkar eller vill.
Jag ska gå och träna i eftermiddag, det brukar få mig att må bättre. Jag ska prova en ny träningsform som tydligen är "avancerad". Jag är lite rädd för att jag inte ska klara koreografin. Perfektionisten i mig sparkar och skriker och vill inte att jag ska gå dit när jag vet att jag inte kommer att vara "perfekt". Jag får väl försöka göra mitt bästa och låta bli att titta på alla andra.
fredag 10 april 2009
Familj och ångest
Min ångest fortsätter att öka, en del av mig vill sluta ögonen och krypa in i ett mörkt hörn och sova tills livet blir bättre.
Idag träffade jag min familj då vi var på besök hos mormor och firade hennes födelsedag. Jag blev lite gladare trots att jag var trött och ångestfylld under större delen av besöket. Jag hade svårt att koncentrera mig på det som sades. Det kändes som om jag låg på botten av en smutsig sjö och tittade upp för att försöka att urskilja vad som hände ovanför vattenytan.
Nu är jag hemma igen och jag vet att jag måste börja skriva pospsyk uppsatsen. Hela upplägget ger mig så oerhört mycket ångest, jag hatar att beskriva mig själv med positiva ordalag. Nu har jag även bestämt mig för att jag ska använda mig av en ny idé som "kom till mig" idag. Så jag får väl göra ett försök och se var det slutar.
Mina hörselhallucinationer har äntligen försvunnit. Jag kan alltså börja dra ner på min antipsykotiska medicin igen vilket automatiskt innebär att jag blir mindre trött.
Idag träffade jag min familj då vi var på besök hos mormor och firade hennes födelsedag. Jag blev lite gladare trots att jag var trött och ångestfylld under större delen av besöket. Jag hade svårt att koncentrera mig på det som sades. Det kändes som om jag låg på botten av en smutsig sjö och tittade upp för att försöka att urskilja vad som hände ovanför vattenytan.
Nu är jag hemma igen och jag vet att jag måste börja skriva pospsyk uppsatsen. Hela upplägget ger mig så oerhört mycket ångest, jag hatar att beskriva mig själv med positiva ordalag. Nu har jag även bestämt mig för att jag ska använda mig av en ny idé som "kom till mig" idag. Så jag får väl göra ett försök och se var det slutar.
Mina hörselhallucinationer har äntligen försvunnit. Jag kan alltså börja dra ner på min antipsykotiska medicin igen vilket automatiskt innebär att jag blir mindre trött.
torsdag 9 april 2009
Dissociation och skuldkänslor
Allt känns overkligt. Jag känner mig tom och ensam, som om en bit av mig saknas. Jag har mått bättre än vad jag har gjort på mycket länge under Liliths besök. Men nu är det över och det är dags att återvända till mitt "normala" liv. Jag känner att glädjen och tryggheten som jag har upplevt under de senaste dagarna är på väg att försvinna. Kvar finns jag och min ångest.
Jag känner mig lite skyldig eftersom jag har total-nonchalerat mitt DBT-veckokort sedan i måndags. Jag vet att det är terapistörande, men det var svårt att bry sig om det när jag mådde bra.
Jag känner även ångest inför skrivandet av pospsyk-uppsatsen.
Det är väl bara att acceptera att jag är värdelös.
Jag känner mig lite skyldig eftersom jag har total-nonchalerat mitt DBT-veckokort sedan i måndags. Jag vet att det är terapistörande, men det var svårt att bry sig om det när jag mådde bra.
Jag känner även ångest inför skrivandet av pospsyk-uppsatsen.
Det är väl bara att acceptera att jag är värdelös.
Två bordisar i symbios
Nu är Liliths besök över, så här följer en liten sammanfattning:
Jag träffade Lilith på stationen på måndag eftermiddag och jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag var säker på att hon skulle hata mig.
Direkt efter det att hon hade gått av tåget och vi hade hälsat på varandra fick jag än känsla av att det inte skulle vara några problem med personkemin.
Några timmar senare hade vi redan ett helt batteri av interna skämt och det kändes som om jag alltid hade känt henne.
Under hela Liliths besök pratade vi näst intill konstant med varandra. Vi var bara ifrån vandra under de fåtal timmar som tillägnades sömnen.
Det uppstod någon slags positiv symbios och ömsesidig borderline-idealisering. Jag kan inte minnas att jag har tyckte så mycket om en vän tidigare. Det var perfekt helt enkelt.
Lilith och jag skiljdes åt för några timmar sedan, och seperationsångesten och tomhetskänslan river i mitt inre. Det känns så otroligt ledsamt att symbiosen är bruten!
Till Lilith: Tack för att du är så fantastisk och att du gör världen till en bättre plats. Jag saknar dig redan och hoppas vi kan träffas snart igen!
Jag träffade Lilith på stationen på måndag eftermiddag och jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag var säker på att hon skulle hata mig.
Direkt efter det att hon hade gått av tåget och vi hade hälsat på varandra fick jag än känsla av att det inte skulle vara några problem med personkemin.
Några timmar senare hade vi redan ett helt batteri av interna skämt och det kändes som om jag alltid hade känt henne.
Under hela Liliths besök pratade vi näst intill konstant med varandra. Vi var bara ifrån vandra under de fåtal timmar som tillägnades sömnen.
Det uppstod någon slags positiv symbios och ömsesidig borderline-idealisering. Jag kan inte minnas att jag har tyckte så mycket om en vän tidigare. Det var perfekt helt enkelt.
Lilith och jag skiljdes åt för några timmar sedan, och seperationsångesten och tomhetskänslan river i mitt inre. Det känns så otroligt ledsamt att symbiosen är bruten!
Till Lilith: Tack för att du är så fantastisk och att du gör världen till en bättre plats. Jag saknar dig redan och hoppas vi kan träffas snart igen!
söndag 5 april 2009
Biverkningar, rädsla och förväntan
Imorgon får jag besök och det ska bli jätteroligt, jag ser verkligen fram emot det! Jag vill inte att min lägenhet ska vara så otroligt rörig (som den brukar vara), så det blir städande, både idag och imorgon. Jag får väl se om jag lyckas få ordning på alla papper och föreläsningsanteckningar som ligger överallt.
Tyvärr så delar glädjen rum med rädslan och de konkurerar ständigt om vem som ska få ta upp mest plats. Frågor som: "kommer hon att hata mig?" och "kommer hon att bli besviken när hon ser hur hemsk jag är?" ekar i huvudet. De vill inte lämna mig ifred...
I fredags höjde jag min seroquel dos (d.v.s. min antipsykotiska medicin). Det fungerar ganska bra, jag ska ta en halv tablett extra på eftermiddagen och en hel tablett extra på kvällen. Nackdelen är att jag blir så fruktansvärt trött på eftermiddagen. 200 mg seroquel och 50 mg atarax varje eftermiddag sätter sina spår, så jag bestämde mig för att se om det räcker att endast ta mer medicin på kvällen och att ha kvar min "gamla" eftermiddagsdos (d.v.s. 150 mg seroquel och 50 mg atarax). Jag får väl se hur det går. Nu vet jag att jag har lite utrymme att höja dosen under perioder då jag har problem med hallucinationer.
Tyvärr så delar glädjen rum med rädslan och de konkurerar ständigt om vem som ska få ta upp mest plats. Frågor som: "kommer hon att hata mig?" och "kommer hon att bli besviken när hon ser hur hemsk jag är?" ekar i huvudet. De vill inte lämna mig ifred...
I fredags höjde jag min seroquel dos (d.v.s. min antipsykotiska medicin). Det fungerar ganska bra, jag ska ta en halv tablett extra på eftermiddagen och en hel tablett extra på kvällen. Nackdelen är att jag blir så fruktansvärt trött på eftermiddagen. 200 mg seroquel och 50 mg atarax varje eftermiddag sätter sina spår, så jag bestämde mig för att se om det räcker att endast ta mer medicin på kvällen och att ha kvar min "gamla" eftermiddagsdos (d.v.s. 150 mg seroquel och 50 mg atarax). Jag får väl se hur det går. Nu vet jag att jag har lite utrymme att höja dosen under perioder då jag har problem med hallucinationer.
lördag 4 april 2009
Mer Seroquel
Lyckligtvis så ringde min läkare igår.
Han var faktiskt ganska empatisk (det brukar han inte alltid vara). Jag hade sagt till honom (på hans telefonsvarare) att jag nyligen hade varit utsatt för en stressande händelse (allt som har hänt kring min f.d. gymnasielärare). Han sa att jag har en "sårbar personlighet", så när något stressande inträffar så hamnar jag i gränslandet mellan fantasi och verklighet, och dras mot en "dröm-värld" (d.v.s primärprocess tänkande). Det innebär inte att jag har en psykossjukdom och rösterna och ljuden kommer tydligen att försvinna när jag blir mindre stressad. Men i väntan på att de ska försvinna ska jag ta mer antipsykotisk medicin. Jag ska höja min dos med 150 mg om dagen.
Min läkare trodde att hallucinationerna skulle börja klinga av nu när jag har höjt medicin-dosen, och när de har försvunnit helt så kan jag återgå till min "normala" dos igen.
Bara känslan av att jag vet att hallucinationerna kommer att försvinna igen gör att allt känns mycket bättre. Paniken släpper.
Han var faktiskt ganska empatisk (det brukar han inte alltid vara). Jag hade sagt till honom (på hans telefonsvarare) att jag nyligen hade varit utsatt för en stressande händelse (allt som har hänt kring min f.d. gymnasielärare). Han sa att jag har en "sårbar personlighet", så när något stressande inträffar så hamnar jag i gränslandet mellan fantasi och verklighet, och dras mot en "dröm-värld" (d.v.s primärprocess tänkande). Det innebär inte att jag har en psykossjukdom och rösterna och ljuden kommer tydligen att försvinna när jag blir mindre stressad. Men i väntan på att de ska försvinna ska jag ta mer antipsykotisk medicin. Jag ska höja min dos med 150 mg om dagen.
Min läkare trodde att hallucinationerna skulle börja klinga av nu när jag har höjt medicin-dosen, och när de har försvunnit helt så kan jag återgå till min "normala" dos igen.
Bara känslan av att jag vet att hallucinationerna kommer att försvinna igen gör att allt känns mycket bättre. Paniken släpper.
fredag 3 april 2009
Hallucinationernas återkomst
Nu fixar jag det inte lägre. Det snart exakt två veckor sedan mina hörselhallucinationer kom tillbaka. Det var inte så mycket i början, mest röster som viskade. Jag kunde inte urskilja några ord.
Idag gick det för långt, jag hörde att min dörrklocka ringde, men när jag gick till dörren så såg jag att det inte var någon där.
Jag har börjat höra steg bakom mig när jag är ensam, höga smällar, och annat.
Det har helt enkelt blivit för mycket för mig. Jag orkar inte leva såhär, paniken är ett faktum.
Jag ringde till min läkare och talade in ett meddelande på hans telefonsvarare. Jag berättade om hallucinationerna och bad honom att ringa mig när han har tid. Förhoppningsvis finns det något jag kan göra för att få hallucinationerna att försvinna igen (t.ex. ta mer antipsykotisk medicin).
Om min läkare inte ringer mig idag så vet jag inte vad jag ska göra. Jag har inte tid att gå till psykakuten eftersom jag ska ta tåget till Växjö på eftermiddagen (jag ska hälsa på min familj). Jag får helt enkelt hoppas att han har tid att ringa mig någon gång under dagen.
Idag gick det för långt, jag hörde att min dörrklocka ringde, men när jag gick till dörren så såg jag att det inte var någon där.
Jag har börjat höra steg bakom mig när jag är ensam, höga smällar, och annat.
Det har helt enkelt blivit för mycket för mig. Jag orkar inte leva såhär, paniken är ett faktum.
Jag ringde till min läkare och talade in ett meddelande på hans telefonsvarare. Jag berättade om hallucinationerna och bad honom att ringa mig när han har tid. Förhoppningsvis finns det något jag kan göra för att få hallucinationerna att försvinna igen (t.ex. ta mer antipsykotisk medicin).
Om min läkare inte ringer mig idag så vet jag inte vad jag ska göra. Jag har inte tid att gå till psykakuten eftersom jag ska ta tåget till Växjö på eftermiddagen (jag ska hälsa på min familj). Jag får helt enkelt hoppas att han har tid att ringa mig någon gång under dagen.
torsdag 2 april 2009
En ganska händelselös dag
Jag vaknade tidigt eftersom jag var övertygad om att jag skulle till psyk, men som tur var kollade jag almanackan och det visade att jag ska till psyk nästa torsdag. Med andra ord så kunde jag gå och lägga mig igen vilket verkligen var välgörande.
Det har varit en ganska händelselös dag, jag har läst till rättspsyk-tentan och jobbat med min uppsats om positiv psykologi.
Tidigare i veckan fick jag reda på att jag hade fått ett extremt bra resultat på förra rättspsyk-tentan. Det gjorde mig inte glad. Det gjorde mig förvirrad. Det känns inte som att jag förtjänar ett så bra betyg som jag fick.
Uppsatsen om positiv psykologi är väldigt påfrestande att skriva, jag känner mig inte särskilt positiv för tillfället.
Det har varit en ganska händelselös dag, jag har läst till rättspsyk-tentan och jobbat med min uppsats om positiv psykologi.
Tidigare i veckan fick jag reda på att jag hade fått ett extremt bra resultat på förra rättspsyk-tentan. Det gjorde mig inte glad. Det gjorde mig förvirrad. Det känns inte som att jag förtjänar ett så bra betyg som jag fick.
Uppsatsen om positiv psykologi är väldigt påfrestande att skriva, jag känner mig inte särskilt positiv för tillfället.
onsdag 1 april 2009
Panik och positiv psykologi
Dagen inleddes med att jag var på en föreläsning om positiv psykologi. Jag tyckte inte alls om den. Det är jobbigt att sitta och lyssna på hur fint och bra livet är i två timmar när man bara vill sjunka genom stolen och försvinna. Jag blev både arg och provocerad vilket resulterade i några kritiska kommentarer, vilka verkade göra föreläsaren irriterad.
Några timmar senare var det dags för en gruppövning som gick ut på att vi skulle diskutera våra personliga styrkor (som vi hade fått fram genom ett internet-formulär). Gruppen delades in i två mindre diskussions-grupper och redan där blev det fel. Det visade sig att jag och en tjej som jag har lite svårt för skulle vara i samma grupp. Det var som upplagt för konflik och det dröjde inte länge tills jag och tjejen började småbråka. Vi kunde inte komma överens om huruvida det finns en koppling mellan kreativitet och energi (jag anser att det finns en stark koppling mellan energi och kreativitet).
Gruppövningen avslutades med en öppen diskussion om våra karaktärs-styrkor. Det var nästan fysiskt plågsamt, jag har inget intresse av att sitta och säga att jag är en bra människa när jag vet att det inte är sant. Panikångesten kom sakta smygande och jag var tvungen att gå ut ur rummet.
När jag kom hem så kunde jag inte hålla emot längre, jag började självskada utan att först försöka använda stå ut-färdigheter. Besvikelsen var ett faktum. Nu känns det som om det inte är lönt att försöka stå emot ikväll, allt är ändå förstört.
När jag gick till träningen så såg jag min f.d. gymnasielärare (R) åka förbi på sin motorcyckel. Jag har nyligen anmält honom, vilket resulterat i att han har förlorat sitt jobb. Med andra ord är han verkligen den sista jag vill träffa för tillfället.
Eftersom jag bara såg honom åka förbi utgick jag från att han inte såg mig, så jag fortsatte att gå mot träningen. När jag svängde runt ett hörn så upptäckte jag att han hade ställt motorcyckeln vid vägkanten och klivit av den. Jag fick panik och det kändes som om jag hade en mindre hjärt-attack. Men jag bestämde mig för att bara gå förbi honom och att jag skulle ignorera honom. Lyckligtvis så ignorerade han mig också.
Men lite av paniken sitter kvar.
Några timmar senare var det dags för en gruppövning som gick ut på att vi skulle diskutera våra personliga styrkor (som vi hade fått fram genom ett internet-formulär). Gruppen delades in i två mindre diskussions-grupper och redan där blev det fel. Det visade sig att jag och en tjej som jag har lite svårt för skulle vara i samma grupp. Det var som upplagt för konflik och det dröjde inte länge tills jag och tjejen började småbråka. Vi kunde inte komma överens om huruvida det finns en koppling mellan kreativitet och energi (jag anser att det finns en stark koppling mellan energi och kreativitet).
Gruppövningen avslutades med en öppen diskussion om våra karaktärs-styrkor. Det var nästan fysiskt plågsamt, jag har inget intresse av att sitta och säga att jag är en bra människa när jag vet att det inte är sant. Panikångesten kom sakta smygande och jag var tvungen att gå ut ur rummet.
När jag kom hem så kunde jag inte hålla emot längre, jag började självskada utan att först försöka använda stå ut-färdigheter. Besvikelsen var ett faktum. Nu känns det som om det inte är lönt att försöka stå emot ikväll, allt är ändå förstört.
När jag gick till träningen så såg jag min f.d. gymnasielärare (R) åka förbi på sin motorcyckel. Jag har nyligen anmält honom, vilket resulterat i att han har förlorat sitt jobb. Med andra ord är han verkligen den sista jag vill träffa för tillfället.
Eftersom jag bara såg honom åka förbi utgick jag från att han inte såg mig, så jag fortsatte att gå mot träningen. När jag svängde runt ett hörn så upptäckte jag att han hade ställt motorcyckeln vid vägkanten och klivit av den. Jag fick panik och det kändes som om jag hade en mindre hjärt-attack. Men jag bestämde mig för att bara gå förbi honom och att jag skulle ignorera honom. Lyckligtvis så ignorerade han mig också.
Men lite av paniken sitter kvar.
Smärta
Vi hade en gruppövning där vi skulle diskutera våra positiva egenskaper, jag klarade knappt av det, jag var så fylld av hat och ilska.
Jag orkar inte skriva om det nu...men jag återkommer ikväll.
Jag självskadade, så nu ska jag gå och träna med min lite halvt blodiga arm.
Jag orkar inte skriva om det nu...men jag återkommer ikväll.
Jag självskadade, så nu ska jag gå och träna med min lite halvt blodiga arm.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
