Monsterseparationen

Nu har jag fyra långa veckor utan Åsa att ta mig igenom, det känns allt annat än okej, men som jag har nämnt tidigare är hon verkligen värd semester. För tillfället känns det inte så jobbigt som jag trodde att det skulle kännas, men jag antar att känslorna kommer att hinna ikapp mig förr eller senare. Jag har det verkligen jobbigt just nu, alla känslor blir så mycket starkare än de hade varit om jag hade varit någorlunda stabil.

Det är inte ditt fel, men jag är så oerhört oroligt för dig att jag ofta får svårt att andas, det känns som om luften lämnar mina lungor, och då frågar jag mig själv om den har lämnat dina lungor också. Jag frågar mig om du är död, om du lyckades ta livet av dig den här gången gången. När jag blir riktigt orolig försvinner min känslor helt, men för det mesta är jag så otroligt rädd för att jag ska förlora dig. Jag vet inte hur mitt liv skulle se ut om du, min enda vän, försvann. Fruktansvärt är inte ett tillräckligt stark ord för att beskriva hur det skulle kännas om du lämnade mig, om du valde döden framför livet. Men jag kan inte rädda dig, jag kan inte göra något för att få dig att stanna, trots att jag gärna hade velat. Du måste rädda dig själv.