När mindfulness-träning föder hopplöshetskänslor

Det märks på alltför många sätt att jag har minskat min seroquel-dos, jag känner mig konstig, mina tankar färdas till märkliga platser och jag betraktar mig ofta från distans. Jag får se om det blir bättre eller sämre; blir det sämre är nästa anhalt psykakuten. Jag hade nog redan gått dit om jag varit hemma.

Åsa har gett mig en CD med mindfulness-övningar. Hon vill att jag ska göra en 35 min lång övning varje dag. Dessvärre går det inte särskilt bra för mig, under vissa delar av övningen har jag svårt att hålla mig för skratt, och under vissa delar av övningen håller jag på att somna. Det känns hopplöst, tänk om mindfulness aldrig kommer att fungera för mig?