Livet med minskad seroquel-dos fortsätter framåt. Jag vet inte om jag orkar vara såhär instabil, men just nu finns det inte särskilt mycket jag kan göra för att förbättra min situation. Jag får ta en dag i taget tills jag kommer hem igen.
Alla seroquel-problem beror på att jag var tvungen att göra ett val; utslag eller ökad ångest. Jag valde ökad ångest och jag får stå mitt kast. Visst känns det bra att utslagen i princip har försvunnit helt, men jag saknar det inre lugnet som seroquelen ger.
Morgondagen är den näst sista dagen på mitt sommarjobb. Jag har klarat mig ganska hyfsat under de veckor då jag jobbat, bättre än vad jag trodde faktiskt. Men jag kan inte förneka att det kommer att kännas bra att återvända till mitt vanliga liv igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar