Åsa, jag saknar dig.

När läkare googlar

Igår när jag berättade om mina seroquel-utslag för läkaren jag träffade sa hon att hon ville "läsa på" lite om seroquel och biverkningar, och vad gjorde hon? Hon googlade det på sin dator. Det kunde jag ha gjort själv hemma!

Jag är så fruktansvärt rastlös, jag kan inte koncentrera mig på något

Akutbesök, dramatisk DBT och att bli med dosett

Dagen började med att jag gick på sommar-DBT. Det blev ganska dramatiskt. Först så var det en patient som blev väldigt känslosam, och kort därefter fick jag en panikattack. Jag har inte haft en panikattack på hur länge som helst, men jag kände igen känslan när panikattacken var på väg, så jag gick ut ur rummet och försökte lugna ner mig. Det blev värre och värre, så till slut lyckades jag ta mig tillbaka till FT-rummet för att be om hjälp. Anita (en av terapeuterna) hjälpte mig att ta mig ur den värsta ångesten.
När jag gick tillbaka till gruppen igen fick jag reda på att de hade varit väldigt oroliga för mig när de såg att jag skakade i hela kroppen när jag gick in i rummet för att be om hjälp. Jag blev väldigt rörd när jag hörde det, det kändes förvånansvärt bra att veta att de bryr sig om mig, men samtidigt kände jag mig skyldig för att jag skrämde dem.

Dagen fortsatte med att jag gick till psykakuten för att prata om min medicinproblem. Läkaren som jag träffade tyckte inte att de konstiga tankar jag beskrev var särskilt anmärkningsvärda Jag har ju BPD, så jag kan ju såklart inte ha hallucinationer enligt psykiatrin. Idioter.
Läkaren trodde inte att mina hudutslag var en följd av min senaste seroquel-höjning, så hon ville att jag skulle höja seroquelen igen och se om jag får utslag igen eller inte. En del av mig vill verkligen göra höjningen så att jag blir någorlunda stabil igen, men jag är övertygad om att utslagen var ett resultat av förra höjningen. Utslagen var verkligen jobbiga, så det är inget jag vill ha tillbaka. Jag får hur se hur jag gör, om jag ska höja igen, eller om jag ska försökta stå ut.

Idag blev jag med dosett (se bild), vilken enligt texten på förpackningen tydligen ska göra "livet lättare". Jag vet inte om mitt liv är lättare, men det är lätt att hålla koll på medicinerna iaf ^^
Det kändes lite jobbigt när jag hade fyllt dosetten och jag såg hur mycket medicin jag äter, det är verkligen inte kul att behöva farmakologisk hjälp för att fungera.

Imorgon ska jag på sommar-DBT! :)

Kampen mot naglarna

Igår bestämde jag mig för att jag skulle ta bort mina lösnaglar. När man ska ta bort dem häller man lösnagel-remover i en skål och sitter med fingrarna i vätskan under tjugo minuter. Det är vad det står på förpackningen iaf. Jag var tvungen att sitta med fingrarna i vätskan i två timmar för att lösnaglarna skulle lösas upp. Jag hade väldigt ont i fingrarna när jag var klar :(

Nu är jag lösnagel-fri och mina naglar ser ganska hyfsade ut trots att de är något mörbultade från gårdagens frenetiska filande för att få bort de sista lösnagel-resterna. Jag vann kampen mot naglarna med andra ord :D

När tankarna tog över

I lördags kväll tog mina märkliga tankar över och gjorde att jag trodde att jag skulle bli dödad eftersom jag visste för mycket om den "naturliga sanningen". Min instinkt var att fly eftersom jag inte trodde att jag hade så lång tid på mig innan någon som bevarade ödet skulle döda mig. Det var verkligt när jag upplevde det, men jag tog en hög dos stesolid och försökte tänka: "ingen kommer att göra mig illa". Till slut så somnade jag, och när jag vaknade mådde jag bättre. Under gårdagen hade jag nästan inga konstiga tankar och idag känner jag mig relativt stabil.

Äntligen fri!

Nu har jag slutat sommarjobba och det känns så otroligt bra! Från och med nu slipper jag jobbiga kunder som är otrevliga så fort de får chansen.

Snart åker jag hem och kan då ta tag i mina problem genom att gå till psykakuten. Jag hoppas att de tar mig på allvar den här gången och att de inte drar någon halvhjärtad historia om dissociativa hallucinationer, i sådant fall kommer jag att få ett utbrott på läkaren i fråga.

Jag kan börja gå på sommar-DBT:n igen när jag kommer hem, jag tror att detta kan vara bra för mig. Jag har haft DBT:paus under några veckor vilket har gjort att färdigheterna jag lärt mig har börjat kännas mer och mer abstrakta.

Nu är det bara en halvtimme kvar tills jag har telefontid med Åsa. Jag behöver verkligen prata med henne!

På psykosens rand?

Alla läkare som jag någonsin träffat har sagt till mig att det inte finns en risk att jag kommer att få en psykos, men mina diagnostiserings-tester visade att jag har så mycket ångest att jag är gränspsykotisk.

Just nu känns det som jag är på väg att förlora mig själv. Jag får oftare och oftare känslan av att hela världen består av energi och att jag kan "kopplas upp" till den energin och att jag på så sätt kan veta allt som någonsin har hänt och kommer att hända. Jag kan inte urskilja något specifikt, det är som en stort garn-nystan av energi som pulserar likt hjärtslag. Trots att jag vet allt som någonsin funnits att veta kan jag inte använda kunskapen till något, den är för abstrakt för att greppa. När jag är uppkopplad till energin känns det som om jag flyter ovanpå världen, det är en fin känsla. När jag känner energin spelar inget annat någon roll, jag betraktar mitt öde som en del i den mänskliga ödes-energin, det som händer kommer att hända med andra ord.

Känslan kommer och går och jag vet inte vad det är och hur jag påverkas av det. Jag känner mig fortfarande som en placebo-idiot..

Utslag vs. sinnesfrid

Livet med minskad seroquel-dos fortsätter framåt. Jag vet inte om jag orkar vara såhär instabil, men just nu finns det inte särskilt mycket jag kan göra för att förbättra min situation. Jag får ta en dag i taget tills jag kommer hem igen.
Alla seroquel-problem beror på att jag var tvungen att göra ett val; utslag eller ökad ångest. Jag valde ökad ångest och jag får stå mitt kast. Visst känns det bra att utslagen i princip har försvunnit helt, men jag saknar det inre lugnet som seroquelen ger.

Morgondagen är den näst sista dagen på mitt sommarjobb. Jag har klarat mig ganska hyfsat under de veckor då jag jobbat, bättre än vad jag trodde faktiskt. Men jag kan inte förneka att det kommer att kännas bra att återvända till mitt vanliga liv igen.

När mindfulness-träning föder hopplöshetskänslor

Det märks på alltför många sätt att jag har minskat min seroquel-dos, jag känner mig konstig, mina tankar färdas till märkliga platser och jag betraktar mig ofta från distans. Jag får se om det blir bättre eller sämre; blir det sämre är nästa anhalt psykakuten. Jag hade nog redan gått dit om jag varit hemma.

Åsa har gett mig en CD med mindfulness-övningar. Hon vill att jag ska göra en 35 min lång övning varje dag. Dessvärre går det inte särskilt bra för mig, under vissa delar av övningen har jag svårt att hålla mig för skratt, och under vissa delar av övningen håller jag på att somna. Det känns hopplöst, tänk om mindfulness aldrig kommer att fungera för mig?

Kluven på alla möjliga och omöjliga sätt

Igår firade jag och min lillebror min födelsedag (trots att det är en månad sedan jag fyllde år). Vi gick ut och åt för att sedan gå på bio. Vi hade trevligt, men vi kom hem väldigt sent. Jag har jobbat idag, så jag fick bara omkring fem timmars sömn i natt, vilket är lite för lite för mig. Jag känner mig levande död, som om jag går i sömnen. Lyckligtvis har jag nu två dagars ledighet framför mig.

För ungefär en vecka sedan bestämde jag mig för att dra ner på min antipsykotiska medicin eftersom jag har fått utslag. Det märks att utslagen håller på att dra sig tillbaka, men jag har fått ökad ångest. Jag har även börjat få tillbaka lite av min mer bisarra tankar. Jag upplever även ett fenomen som jag aldrig tidigare har upplevt; ibland när jag har tagit min medicin så får jag en kort minneslucka under vilken jag gömmer medicinen. När jag "vaknar" igen har jag ingen aning om var jag har placerat medicinen. Jag måste gå runt och leta och jag hittar t.ex. min medicin gömd någonstans i badrummet. Det händer inte varje gång jag tar medicin, men tillräckligt många gånger för att det ska vara jobbigt.

Det känns som om jag är kluven i två delar som vägrar kommunicera med varandra, den ena delen av mig vill tydligen inte att jag ska ta min medicin...
Jag har bara gjort en liten medicinsänkning, så jag känner mig som en placebo-idiot eftersom mina suspekta upplevelser inte rimligtvis borde vara ett resultat av en så obetydlig sänkning.

Min PAL har nyligen gått i pension och jag har såklart inte fått en ny läkare, så jag har ingen att vända mig till för att få råd angående min medicinering.

"If you look in the mirror and don't like what you see, you can find out first hand what it's like to be me"

Wake Me Up When September Ends

I början av oktober ska jag se Green day live på Forum i Köpenhamn. Jag ser fram emot det så äckligt mycket. I can't wait!! ^^

Det hör till sommaren...

...att jag har en identiteskris. På sommaren brukar jag ha tid att fundera. Tyvärr börjar jag fundera alldeles för mycket och det resulterar i en identitetskris. När jag tittar mig i spegeln känner jag inte igen mig själv (men det kan bero på att jag har speciella kläder när jag jobbar som jag aldrig använder annars). Jag vill förändra allt och hitta ett nytt jag. Jag vill inte vara jag längre, för "jag" är inte "jag". Jag vet inte vad jag ska göra för förändring, men jag känner för att skapa en ny identitet.

Mina identiteskriser leder sällan till stora förändringar, jag tänker mest och omsätter sällan mina tankar på olika förändringar till verklighet. Men då och då lyckas jag göra något inovativt.

Monsterseparationen

Nu har jag fyra långa veckor utan Åsa att ta mig igenom, det känns allt annat än okej, men som jag har nämnt tidigare är hon verkligen värd semester. För tillfället känns det inte så jobbigt som jag trodde att det skulle kännas, men jag antar att känslorna kommer att hinna ikapp mig förr eller senare. Jag har det verkligen jobbigt just nu, alla känslor blir så mycket starkare än de hade varit om jag hade varit någorlunda stabil.

Det är inte ditt fel, men jag är så oerhört oroligt för dig att jag ofta får svårt att andas, det känns som om luften lämnar mina lungor, och då frågar jag mig själv om den har lämnat dina lungor också. Jag frågar mig om du är död, om du lyckades ta livet av dig den här gången gången. När jag blir riktigt orolig försvinner min känslor helt, men för det mesta är jag så otroligt rädd för att jag ska förlora dig. Jag vet inte hur mitt liv skulle se ut om du, min enda vän, försvann. Fruktansvärt är inte ett tillräckligt stark ord för att beskriva hur det skulle kännas om du lämnade mig, om du valde döden framför livet. Men jag kan inte rädda dig, jag kan inte göra något för att få dig att stanna, trots att jag gärna hade velat. Du måste rädda dig själv.

Citat - "Famous last words"

Now I know that I can't make you stay
But where's your heart?
But where's your heart?
But where's your?

And I know there's nothing I could say
To change that part
To change that part
To change

So many bright lights to cast a shadow, but can I speak?
Well, is it hard understanding
I'm incomplete?
A life that's so demanding, I get so weak
A love that's so demanding, I can't speak

I am not afraid to keep on living
I am not afraid to walk this world alone
Honey if you stay, I'll be forgiven
Nothing you could say can stop me going home

Snälla, dö inte. Jag behöver dig.

Citat - "Sick of me"

Why can't you just admit it,
you've had it,
you're sick of me
You're fed up with all my bad habits,
you're sick of me

To your lies you've become so desensitized
sick of me

Lost regrets and you say that your mad at me
sick of me
Wonderin' out the door
I am on to you
Your comin' back for more
Am I losing you?

Inför "monsterseparationen"

Idag har jag varit och tränat, närmare bestämt tränade jag Afro power dance för första gången. Det var väldigt ansträngande, men roligt. Jag brukar ha svårt att lära mig koreografier, men afro-koreografin var så enkel att t.o.m. jag klarade av att lära mig den! :D

Imorgon ska jag träffa Åsa för sista gången innan hennes fyra veckor långa semester. Jag har haft separationsångest i över en vecka nu. Åsa är utan tvekan en av de viktigaste personerna i mitt liv, hon är en stöttepelare som det kommer att bli svårt att klara sig utan. Trots att jag kommer ha inplanerade telefonsamtal med henne en gång i veckan känns det jobbigt att veta att hennes personsökare kommer att vara avstängd, vilket innebär att jag inte kan söka henne när det är kris. Jag tycker verkligen att Åsa är värd att ha semester, men det känns inte bättre för det. Jag är rädd att jag kommer att tappa kontrollen och återgå till mina gamla mönster. Jag hoppas att jag har lärt mig tillräckligt många färdigheter för att jag ska kunna ta hand om mig själv under de fyra veckor som följer.

190 km/h

Jag fick ett plötsligt energi-ryck när jag kom hem och städade hela lägenheten, tvättade golven i alla rum, diskade och rensade avloppet (och ja, det sistnämnda var inte kul!). Jag har även varit och handlat och rensat upp i min enorma papper-som-ska-återvinnas-hög, och jag kommer antagligen att städa spisen och vasken i köket när jag har skrivit klart detta och när golvet i köket har torkat. Jag önskar att jag kunde få sådan här energiska ryck lite oftare, då skulle min lägenhet vara ren med jämna mellanrum :)
Det känns som om jag flyger förbi världen i 190 km/h, allt går så äckligt långsamt, jag kan inte göra saker tillräckligt fort för att jag ska bli nöjd. När jag sitter här och skriver stör jag mig på fördröjningen mellan då man rör vi en tangent och då bokstaven kommer upp på skärmen. Jag har aldrig noterat att det går så långsamt, eller kanske är det bara jag som skriver långsamt?

Jag är rastlös, min kropp vill inte sitta still och bara tanken på att ta det lugnt känns totalt främmande. När något stannar gör jag allt för att saker ska börja snurra igen. Jag vill inte sitta still när jag har så här mycket energi. Det är en intressant känsla, men jag vill att den ska försvinna så fort som möjligt (jag vill att allt ska gå så fort som möjligt just nu). Jag har tagit min medicin och sitter och väntar på att jag ska bli lugn, jag hoppas att jag hinner städa lite till innan det händer! :)

Det är ingen social inrättning, det är en affär!!!

Jag sommarjobbar i en affär, och jag har oerhört enerverande kunder! Vissa personer behandlar en illa och verkar tycka att jag är "för ung" för att ge dem råd. När jag pratar med riktigt irriterande kunder blir jag så arg att jag får ont i magen, men jag kan inte göra något, jag kan inte vara elak tillbaka, trots att jag vill skrika "ditt rynkiga monster" till äckliga, hemska gamla tanter som tror att de är så himla mycket smartare än vad jag är.

Idag kom det in en tant i affäreren som tiggde gratisprover och var allmänt jobbig. När hon hade gått kokade jag av ilska, jag ville springa efter henne och strypa den äckliga, hemska, motbjudande människan.

En annan sak som gör mig arg är kunder som enbart kommer in i affären för att prata om sig själva. Kan de inte bara förstå att det inte är något slags vuxendagis!!!!!!!!!

Tomhetens regim fortsätter

Gårdagen gick i ångestens tecken och jag har inte hunnit hämta mig från chocken. Till mestadels känner jag ingenting, jag bryr mig inte om något, jag är likgiltig inför det mesta. Men då och då överfaller ångesten mig, och det känns som det brukade göra innan jag började medicinera.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att det ska bli bättre igen, jag har slut på idéer.

Siffrornas makt

Ångesten lägger beslag på mina andetag. Det finns inget som ger mig så mycket ångest som min ekonomi. Jag kommer att klara mig, men jag är ett värdelöst äckel eftersom jag har spenderat för mycket pengar, jag borde inte få lov att finnas.

Ångest, ångest, ångest, ångest, ångest, ångest, ångest, ångest, ångest. ångest, ångest

När jobbet är livet

Idag började jag sommarjobba. Det gick bra, jag upplevde inte särskilt mycket ångest när jag var där.

Jag känner mig fortfarande tom, men ångesten har lyckats bryta sig loss från sin isoleringscell. Ibland känner jag inget och ibland har jag ångest.

Jag har panik eftersom det känns som om alla kommer att lämna mig och att jag kommer att stå ensam kvar, isolerad i mitt så kallade liv. Jag vet att jag är paranoid, men tankarna vill helt enkelt inte försvinna.

För första gången sedan jag började på universitetet ser jag inte fram emot terminsstarten. Hur ska jag kunna klara tentor när jag mår såhär dåligt?

Beskåda, hon har borderline!

Folk har kastat många blickar på mina väldigt färska självskade-ärr idag. Jag brukar inte känna mig bekväm när folk stirrar, men idag kände jag ingenting. Jag ville förmedla att jag mådde dåligt med varje fiber i min kropp. Jag orkar inte hålla uppe en charad längre. Jag mår dåligt, deal with it!

Jag är så överväldigad av känslor att jag inte längre kan känna något, ett psykologsikt fenomen som brukar kallas "tomhet", ett simpelt ord för ett komplext tillstånd. Det känns nästan som dissociation och jag vill inget hellre än att väcka mig själv från min förtrollade sömn.

Jag känner inget, men självskadeimpulserna finns här. Jag antar att mitt obefintliga känsloliv är en illusion, att känslorna kan komma tillbaka när som helst, så fort jag slappnar av och slutar kämpa. Men kanske kommer känslorna inte tillbaka, jag vet inte, allt känns så märkligt.

Give me lessons on how to breathe, because I think I’ve forgotten

Förnuft och känsla

Det finns en person som med all säkerhet tycker illa om mig för tillfället, eller kanske är personen bara irriterad på mig, vad vet jag? Känslorna spinner runt som en orkan inne i mig och jag tar på mig skulden för det som har hänt, jag vet att jag gjorde fel. Det finns inte särskilt mycket jag kan göra för att personen ska börja tycka om mig igen, jag måste vänta tills denna tycker att det känns okej att prata med mig igen.

Förnuftet säger till mig att personen inte hatar mig, de flesta hatar inte någon utan anledning, men jag är så rädd för att personen är undantaget som bekräftar regeln, att personen hatar mig utan skäl, vilket gör att jag inte kan "rätta till" mina fel. Jag är inte särskilt lätt att tycka om, så jag klandrar inte personen för dennas potentiella hatkänslor, den enda jag klandrar är mig själv. Jag var tillräckligt vidrig för att personen skulle vilja ta avstånd från mig.
Känslorna viskar paranoida ord i mina öron och övertygar mig om att jag har förstört allt och att personen aldrig någonsin kommer att tycka om mig igen. Jag vet inte vad jag ska lita på; förnuftet eller känslan?

"Hungry hyngry Hippos" och annat

Jag har precis kommit hem från min "resa". Det var verkligen trevligt att träffa Linda! Som vanligt pratade vi mycket, men denna gång såg vi även på film och gick en promenad för att titta på sevärdheter. Jag mådde hyfsat under hela vistelsen trots att jag slarvade med medicinerna ibland, och då kom hallucinationerna som ett brev på posten (men de var väldigt lindriga och försvann lika snabbt som de kom).

Nu när jag är hemma känns det okej, förutom att jag känner mig aningen mer destruktiv än vad jag är van vid. Jag känner på mig att en kväll späckad med diverse olika stå-ut-färdigheter ligger framför mig.